Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

tisdag 10 juli 2012

"En jävla folkpartist?"

”Du är en sån där jävla folkpartist va?”
Vad svarar man på det? Folkpartist javisst, en sån där jävla – nej, det tycker jag inte.
Jag vände mig om mot den som ställt frågan – eller vad det nu var – och log en aning trevande och framför allt frågande.
”Ja, jag är folkpartist. Kan jag hjälpa dig”
Det var helt klart fel sak att säga. Båda meningarna.
”DU kan inte hjälpa mig med någonting!” sas med stor emfas.
Vill bara påpeka att mitt svensklärarhjärta inte fixar att skriva alla de svordomar och allmänna okvädesord som följde i utan jag kommer att censurera en aning… Vilket i och för sig också skär i hjärtat för censur är inte bra. Stoppa in valfritt invektiv före de flesta substantiven och pronomen så blir det ungefär rätt. Hur som helst:
”Du och den där Björklund bara förstör och hatar alla! Ingen får göra någonting och
alla ska kollas hela tiden! Vad är det för samhälle?!”
”Ok… Nu är jag inte riktigt med… Vilka är det som jag hatar och vad är det jag
förstör?! ”
”Allting som svenskarna har byggt upp under alla år bara river ni ner! Vi har haft det bra, allting har varit bra! Varför gör ni så här!?”

Jag var om möjligt ännu mer förvirrad nu än när ”samtalet” började. Framför mig stod två personer, den ena – med det färgstarka språket – en kvinna i trettioårsåldern och den andra en man runt sextio.
”Jag läser tidningarna och ser på tv, jag vet nog vad som händer! Jag har barnbarn i skolan och nu ska de få betyg från dagis! Vad är det för fasoner? Vad ska kan sätta betyg på?! Hur ofta de går på pottan?!” Det här var mannen i sextioårsåldern som öppnade munnen för första gången och jag måste tillstå att även min öppnades. På mer eller mindre vid gavel. Vad i hela friden var det som hände här?!
”Betyg i förskolan? Nej, det är inte riktigt. Från sexan är det…”
Jag blev avbruten av mannen. ”Förskolan! Du hör ju själv! Förskolan! Det heter DAGIS! Det har alltid hetat dagis och ni ska inte komma och sätta ettåringar i skolan!”
”Alltså, det heter förskola sedan 98 eftersom det finns en läroplan…” Återigen fel sak att säga.
”Läroplan! Mina ungar behöver ingen läroplan för att kunna gunga och leka!” Nu var det kvinnan som talade. ”De har världens bästa fröknar och klarar sig utan era kontroller!”

”Alltså, vänta lite. Kan ni ta från början vad det är som bekymrar er?” (Japp, jag sa verkligen så. Jag lyckades hejda mig från att påpeka alla fel i det de nyss sagt, lyckades hålla mig från att försvara och förklara.)

Mannen tog ett djupt andetag och såg mig stint in i ögonen.
”Ni politiker kommer hit en vecka under sommaren och leker och dricker sprit. Sedan åker ni hem och tror ni har gjort någonting vettigt. Vi som lever i verkligheten vet hur det faktiskt är! Ni bara hittar på en massa saker och värst av alla är ni folkpartister med skolan! Betyg och kontroller! Varför då!? Folk kan faktiskt ta hand om sig själva! Vi vet vad som är bäst för våra barn och barnbarn, det behöver inte ni komma och tala om!”
Innan jag hann reagera tog kvinnan vid.
”Ja, mina barn går på dagis i XX-stad och det är världens bästa dagis med urgulliga fröknar och nu måste en av dem sluta bara för att hon inte är lärare!”
Jag hann bara andas in innan mannen tog vid.
”Precis! Lärare på dagis! Vad är det för larv? Min fru tog hand om alla våra tre barn utan någon utbildning alls och så har man gjort i alla tider, varför skulle det behövas en massa lärare till småbarnen nu!? Barn ska vara barn!"

Jag önskar att jag kunde skriva att samtalet så småningom tog en annan vändning och att vi kom till konsensus eller åtminstone förståelse för varandra men tyvärr är inte allting solskenshistorier. Mannen och kvinnan fortsatte att berätta om alla galenskaper Folkpartiet har hittat på och som förstörde för dem. Tydligen hade de en bekant som inte fick vara kvar på skolan han jobbat på under nästan ett år, trots att eleverna älskade honom, bara för att han inte hade någon utbildning. En släkting hade en son som mådde jättedåligt eftersom han tyckte så illa om att läsa men blev tvingad av läraren att göra det ändå. (Jag fick faktiskt in en fråga om det gällde högläsing i klassrummet, för det vet jag många elever som tycker är jobbigt och det går att lösa på andra sätt, men nej, det handlade om att läsa överhuvudtaget. Jag frågade om han hade svårt med läsningen och fick till svar att nej, han var ingen sabla dyslexiunge och jag skulle låta bli att sätta diagnoser på folk jag inte kände! Det här var faktiskt bara en kille som inte gillade att läsa så varför skulle han bli tvingad!)

Hela samtalet tog slut i och med att ytterligare en person sällade sig till sällskapet och tydligen tyckte att de borde ge sig av.
”Jag hoppas du tänker på det här!” var det sista som mannen sa innan det gick. Tänkt har jag gjort – det är onekligen ganska svårt att släppa ett samtal där någon förbannar en så mycket.

Jag önskar att jag hade kunnat få förklara för dem att läroplanen för förskolan kom redan 1998 . Jag önskar att jag kunnat förklara att förskolan är så mycket mer än bara gungor – att leken ÄR lärande och att förskollärarna med sina tre och ett halvt år på universitet och högskola har massor med kunskap kring hur man använder just leken som lärande.
Jag önskar att vi hade kunnat samtala kring varför det är viktigt med utbildad personal. Nu blev de av med en älskad fröken och en bekant blev av med jobbet. Det är så deras verklighet ser ut och jag har full förståelse för att den gör ont.
I gymnasiet fick vi inte har kvar vår lärare i engelska trots att hon var en av de bästa lärare jag någonsin haft. Hon var inte behörig – läste till lärare men var inte färdig – och tjänsten måste lysas ut. Någon annan hade högre behörighet och fick tjänsten. Förmodligen är det så det har gått till här också. Jag förstår att det är tråkigt när det är någon man gillar som måste gå men utbildningen har ett syfte. Att det sedan finns utbildade lärare som inte borde jobba i skolan är en helt annan sak.

Att Folkpartiet är det parti som fick ta smällen här är också något jag kan förstå då skolan onekligen är det område flest förknippar oss med. Den stora reform skolan genomgår just nu skapar också oro ute i verksamheten – det gör allting nytt och all omorganisation. Det är ingenting konstigt i sig. Självklart märker föräldrar och andra av detta. Många läser braskande rubriker i tidningarna. Jag tro och hoppas ändå att det i de flesta kommuner finns kloka skolledare och lärare som tar sig tiden att förklara vad allt det nya innebär. Rektorn och lärarna på mina barns skola har gjort det genom föräldraforum där man visat på vad som ingår i det centrala innehållet och varför. Helt enkelt toppen där vi föräldrar fick orientera, spela gitarr och prata slöjd när det var de praktisk/estetiska ämnena som diskuterades och lyssnade på bland annat specialpedagogen som förklarade de olika saker man tittar på för att följa elevernas läsutveckling.

Att en kille sedan inte gillar att läsa ser jag dock inte alls som någon som helst anledning till att han inte ska läsa. Däremot ska lärarna hitta texter som han kan relatera till, texter som ligger honom nära. Jag lånar gärna ut böcker till mina vänner och bekanta och strör boktips omkring mig men jag trycker inte upp ”Liftarens guide till galaxen” i ansiktet på någon som inte gillar den typen av böcker. Att det däremot skulle ligga någon sorts godhet i att inte tvinga ungen till att göra något han inte gillar är befängt. Allting i skolan är inte roligt, ”lustfyllt lärande” har misstolkats något så kolossalt!


6 kommentarer:

  1. Förskolemamma och medmänniska13 september 2013 12:02

    Jag är så fruktansvärt trött på att höra lögnen om att det har hetat förskola sedan 1998!
    Det har det gjort sedan början av 1980-talet och i viss bemärkelse sedan 1970-talet!
    Det finns inga människor med mer hybris och mindre självdistans än nyutexaminerade lärare som uttalar orden 98 års läroplan som om de vore ett religiöst mantra. De är totalt historielösa, om någon råkar säga dagis vrålar de med gråten i halsen att de är höööööögskoleutbildade och från och med 1998 förändrades världen för då, och först då började man fokusera på pedagogik och lärande i förskolan.
    Sveriges dåvarande barnträdgårdslärarinnor började diskutera redan på 1950-talet om att den verksamhet de arbetade i borde ha namnet förskola. Redan då ville man uppvärdera yrket, ren
    barnpassning var det kanske frågan om under 1930-talet. Att det är en helt annan sak att ta hand om och ansvara för en hel barngrupp där barnen har alla möjliga bakgrunder, svårigheter, styrkor och egenskaper än att ta hand om sina egna barn som man känner utan och innan i sitt eget hem har knappast varit en allmän uppfattning på det sätt gubben påstod, det förstod barnträdgårdslärarinnorna tidigt. Därför ville de att personerna som skulle arbeta där skulle ha åtminstone någon grundläggande utbildning. Men helst ville de ha samma status som småskollärarna.
    Pedagogiken och lärandet genom leken har varit en viktig del av förskolan i många många år, det skedde ingen revolution år 1998.
    Visserligen har det blivit mycket större krav på att ha pedagogisk högskoleutbildning sedan dess men frågan är om det verkligen blivit en förbättring när personer utan någon som helst adekvat utbildning på vare sig gymnasie eller högskolenivå får jobba som timanställda på förskolorna. Varför tillåter de nyutbildade förskollärarna som tjatar om 98 års läroplan detta att fortgå när det samtidigt är så viktigt för dem att
    inga utbildade barnskötare fick ha fasta tjänster?
    Jag kan inte se någon annan förklaring än att de kände sig hotade av att barnskötarna skulle konkurrera om de fasta tjänsterna med dem, men vet att de timanställda som oftast kommer från helt andra branscher eller direkt från gymnasiet och inte har tidigare
    yrkeserfarenhet alls aldrig kommer att utgöra något hot mot dem och deras tjänster . Skulle de närma sig inlasning på arbetsplatsen blir de förmodligen inte inringda mer.
    Att kommunerna som faktiskt har beslutsmakt inom området eftersom det ofta är kommunala förskolor tillåter inom yrkesområdet helt outbildade personer att timvikariera på förskolor samtidigt som man inte nog kan betona vikten av att alla som fastanställs ska vara
    utbildade förskollärare och inte utbildade barnskötare kanske helt enkelt beror på att kostnaderna för utbetalning av försörjningsstöd
    minskar när 20-åringar som kommer direkt från ett gymnasieprogram som inre har det minsta med barn att göra tillåts arbeta som timvikarier?

    SvaraRadera
  2. Tja, i Kumla är målet 45% bsk och 55% fsk och just nu är det snarare det omvända. För inte så länge sedan blev flera timvikarier inlasade. Jag tycker målet borde vara 100% fsk och att de bsk som vill få möjlighet att vidareutbilda sig om de vill.
    Jag började själv som elevassisten i en tvåa, till en kille med ADHD. Jag var tjugo år och kunde ingenting om ADHD - det var knappast rätt mot den eleven. När jag sedan var färdig lärare blev jag springvikarie i Kumla eftersom jag inte fick någon fast tjänst eller ens ett längre vikariat.

    Vad gäller förskola vs dagis/daghem så absolut, man har arbetat medvetet pedagogiskt före 1998 men det var trots allt då den första läroplanen för förskolan kom.

    SvaraRadera
  3. Förskolemamma och medmänniska7 oktober 2013 23:55

    Ja, du verkar förstå vad jag pratar om.
    Jag har inga invändningar i sig mot målet om fler förskollärare i förskolan. Det är bra tycker jag, även om jag som sagt kan bli vansinnig på det förakt och den nedvärderande attityd gentemot alla som arbetade i förskolan innan 1998 som många nyutbildade förskollärare visar.

    Det som retar mig mest är dels att man gör en sådan enorm skillnad på tillsvidareanställd personal och vikarier när det gäller behörighetskrav. Barnen själva, åtminstone de mellan 1 och 3 år har ingen aning om vilken anställningsform de vuxna som tar hand om dem på dagarna har. Ur deras perspektiv är det inte "värre" om en fast anställd saknar förskollärarutbildning än om en person som har ett vikariat på arton månader för en föräldraledig person saknar förskollärarutbildning. Jag kan erkänna att jag som förälder inte alls alltid haft full koll på vilken anställningsform personalen på barnens förskola haft och inte heller för mig som förälder har det någon direkt betydelse vilken anställningsform icke förskollärarna har. Det finns ju vikariat på 3-4 år p.g.a annan personstjänstledighet för studier eller
    kommunpolitiska uppdrag. Jag förstår inte varför jag skulle tycka det är värre att en person som har ett vikariat på tre eller fyra år inte är utbildad förskollärare än att en fast anställd inte är utbildad förskollärare.

    Det andra problemet jag stör mig på är att man ofta likställer utbildade barnskötare med helt outbildad personal. För mig är det stor skillnad på om en person har en barnskötarutbildning (oavsett om det är en vuxenutbildning, det gamla barn och fritids -programmet eller någon tidigare variant från gymnasiet då det fortfarande hette linje och inte program) och om en person inte har någon adekvat utbildning alls.
    Om inte annat visar det faktiskt på ett aktivt engagemang och val att arbeta med barn om en person tagit sig igenom en utbildning med godkänd APU och därefter (i de allra flesta fall) skaffat sig arbetserfarenhet inom området.
    Hellre det än en 19-åring som gått ett gymnasieprogram inom ett helt annat område och tar vilket arbete som helst för att slippa leva på försörjningsstöd.
    Dels finns det en säkerhetsaspekt i det hela, hur många som gått estet, naturvetenskapliga eller bygg-programmet vet ens hur man ska agera vid tillbud och olyckor bland småbarn? Första hjälpen för barn skiljer ju sig en del mot Första hjälpen för vuxna.

    Att det just nu inte går att uppnå ditt mål om 100% förskollärare är ju en sak, det finns tråkigt nog inte tillräckligt många utbildade tillgängliga. Men jag kan inte se några giltiga skäl till varför man inte lyckas rekrytera utbildade barnskötare som vikarier, åtminstone så länge de inte handlar om pyttesmå byar i Norrlands inland. Anstränger man sig verkligen och erbjuder vettiga löner (för självklart ska utbildade barnskötare ha högre lön än de som inte har utbildning alls inom området, om den sistnämnda gruppen nu absolut måste jobba i förskolan alls) kan det väl inte vara omöjligt för en kommun i Mellansverige att rekrytera utbildade barnskötare med arbetserfarenhet som vikarier till förskolorna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror vi är ganska överens egentligen. Det stora problemet är att man inte tar förskolan på allvar utan mest använder ord. Dessutom kallas många av de som vikarierar/jobbat i förskolan barnskötare fast de egentligen inte är det, man klumpar ihop helt outbildade med de som trots allt har en gymnasieutbildning vilket är helgalet. Det är ibte rätt mot barnen, inte mot befintlig personal eller mot någon egentligen och det håller lönerna på låga nivåer.

      Radera