Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

torsdag 31 januari 2013

Det kom ett brev...

I tisdags kom ett mejl med ett öppet brev ställt till mig. Under kvällen blev det publicerat på Kumlanytt.se, titta här, (måste älska bilderna de valt!) och kommentarerna började strömma in. Till Nerikes Allehanda skickades en debattartikel in.

Jag skrev ett svar som publicerades på Kumlanytt.se, här, näst intill omgående efter att jag skickat in det men med mellanrubriker. Här är hela svaret, som jag skrev det.
Under hela vägen efter kommunfullmäktige har jag mött stöd från människor omkring mig. En av de viktigaste delarna i det hela har för mig varit att veta om Folkpartiet i Kumla står bakom - dels det jag sa, dels mig. Man kunde från folkpartiets sida valt att ta avstånd från mitt uttalande. Istället har jag mött ett massivt stöd. Det är jag ytterst tacksam för.
I måndags, före brevet, hade vi styrelsemöte och jag tog upp kommunfullmäktigemötet och det som hänt. Det är tvådelat - dels påhoppet på Isac, dels försöket att svänga debatten och lägga fokus på mig.
Styrelsen diskuterade (med och utan mig, jag smet iväg på toa för att låta alla prata öppet) och man kom fram till att man stod bakom både mig och vad jag sa. "Det var hårt och provocerande men inte fel eller något att be om ursäkt för" var en kommentar.

Jag håller helt med. Det var hårt, det var provocerande men inte något att be om ursäkt för. Däremot beklagar jag att det missuppfattats och att folk känner sig illa berörda.





Svar på Öppet brev från Katarina Hansson (S) och Elisabeth Berglund (V)

I ett öppet brev om mig, ställt till mig, kräver Katarina Hansson och Elisabeth Berglund en ursäkt efter mitt anförande i kommunfullmäktige. En ursäkt för att jag enligt Hansson och Berglund skrämt, hotat och kränkt ledamöterna i Kumla kommunfullmäktige

Om en ledamot känner sig hotad för att det blir votering så har vi ett stort problem.
Om en ledamot känner sig skrämd av att behöva ha argument för sin sak så har vi ett stort problem.
Om en ledamot känner sig kränkt för att jag inte anser att argumenten håller och/eller för att jag begär votering - då har vi ett stort problem.

Jag vet flera som känt sig skrämda i kommunfullmäktigesalen. Jag är en av dem, mina partivänner i folkpartibänken andra. Huruvida det är en kränkning är något bara personen som själv upplever det kan avgöra och personligen har jag aldrig känt mig kränkt i fullmäktige, bara dumförklarad, förminskad, angripen och ifrågasatt som person. Däremot har jag aldrig känt mig skrämd eller hotad av en votering.

Jag är glad över det här brevet av flera anledningar. Kanske är det ett tecken på att kommunstyrelsens nya ordförande låter nya vindar blåsa. Att Katarina Hansson och Elisabeth Berglund nu reagerar så kraftigt på ett inlägg i kommunfullmäktige från mig bör ju betyda att samma agerande kommer ske varje gång någon upplever sig kränkt från talarstolen. Vi har många exempel på sådana tillfällen, inte minst från just senaste kommunfullmäktige.
Även det samtal om ”takt och ton i fullmäktige” som kommunfullmäktiges ordförande Mårten Blomqvist kallade oss partiföreträdare till är något jag ser ytterst positivt på då vi i Folkpartiet har efterfrågat en sådan dialog under många, många år, inte minst i motionen om etiska regler som lades av bland annat Folkpartiet och som avslogs av kommunfullmäktiges majoritet med reservationer från C, Fp, M, Kd och Mp.

Däremot funderar jag över att det är mitt agerande under kommunfullmäktige som får Hansson och Berglund med fullmäktigegrupper att reagera. Bortsett från allting som hänt under kommunfullmäktige under alla år med ifrågasättande av fullmäktigeledamöters mentala hälsa, nedsättande kommentarer och anklagelser om lögn från ett av de partier som ni representerar och helt utan reaktion från er sida blir det tydligt att jag och brevavsändarna har olika uppfattningar om vad demokrati innebär och hur den demokratiska processen bör gå till.
Hur en begäran om votering kan upplevas som hotfullt är med mina demokratiideal en konstig upplevelse. Att inte ens alla Folkpartister röstade för motionen borde vara ett tydligt tecken på det. I många fullmäktige röstar man vid varje tillfälle med knappar. Att rösta som vi gör i Kumla är en rest från ett gammalt system.
Jag anser därför INTE att det var eller fortsättningsvis bör vara kontroversiellt - eller hotfullt - att begära votering och anser inte heller att detta är ett förakt mot vare sig demokratin eller de som verkar i demokratins tjänst.
Jag välkomnade en debatt och frågor - jag krävde det inte.

Jag sa att om man röstade nej på grund av något av de tre skäl som jag räknade upp - kostnaden på 350 000 kronor, hotbilden och folkpartiförslag - "så skämmes". Detta för att de enligt min mening inte är skäl nog att rösta nej till ett förslag som står för just yttrandefrihet, demokrati och tryckfrihet. Min övertygelse är att dessa grundläggande fri- och rättigheter är värda att ekonomiskt bidra till, att främja oavsett partifärg och stå upp för även om det mot förmodan skulle finnas en hotbild inblandad. Detta är också anledningen till att jag kände att jag skämdes över att fullmäktige skulle säga nej till detta på grund av någon av de tre nämnda anledningarna.

Mina sista meningar i anförandet upplevdes som hårda. Min personliga reflektion är att kontentan av att rösta nej till att göra Kumla till en författarfristad ändå är att säga nej till det som motionen står för; nämligen demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet för de personer som, kanske mer än många andra, skulle behöva just dessa grundläggande rättigheter för att få verka som de inspirerande krafter de är. Härmed har jag inte sagt att ledamöterna i fullmäktigesalen inte STÅR för demokrati, yttrandefrihet eller tryckfrihet – utan att de i just den här unika situationen röstar mot dessa principer. Det var menat som en markering och ett förtydligande av vad motionen representerar. Här har mina ord misstolkats. Det kan jag bara beklaga.
Jag står fortfarande för vad jag sa och beklagar att det har misstolkats.

Jag är också frågande till att den här reaktionen kommer nu. Elisabeth Berglund fanns i salen och gillade inte att jag sa "skämmes" men inte krävdes någon ursäkt då. Inte krävde hon eller någon från vänsterpartiet någon ursäkt från Dan-Åke Moberg heller när han först i talarstolen tillrättavisade en sextonåring som inte gjort något fel – han skakade på huvudet för att han inte höll med - och sedan fortsätter skälla och hota (!) under en ajournering. Inte kom det någon som helst reaktion på det från någon av de 22 ledamöter som sitter för socialdemokraterna heller. Inte kom det någon reaktion på att Mats Hellgren (M) upprepade gånger blev kallad lögnare i talarstolen. Inte kom det någon reaktion på uttalandet riktat mot mig "så viktig är du inte". Inte den här gången, inte någon gång förut. Var är reaktionen på att min partikamrat fick frågan om hon "är helt jävla dum i huvudet"? Var är reaktionen på att KDs företrädare "är så dum så klockorna stannar"?

I skenet av detta ter sig kravet på en ursäkt från mig för att jag talat om att jag tänker begära votering tämligen ynkligt. Jag kan dock beklaga att mitt anförande har misstolkats så att andra känner sig illa berörda.

Christina Örnebjär, Folkpartiet Liberalerna, Kumla





lördag 26 januari 2013

En urusel politiker?

Kumlanytts redaktör Lasse Litzén anser att jag är en urusel politiker. Detta eftersom jag misslyckades så kapitalt i talarstolen i tisdags.
Nå, jag må kanske vara en urusel politiker men jag håller inte med om premisserna.

Litzén menar att jag missat det här med samförstånd och att debattinlägget därmed missar målet. Jag borde ha försökt förankra förslaget långt tidigare istället för att "brännmärka" ledamöterna i fullmäktige.

Motionen lämnades in för nästan ett år sedan, den 21/2 2012. Redan då pratade jag med övriga partier, alla utom SD. Under flera kampanjer har vi lyft motionen och jag har försökt få en dialog med övriga partier. Från vissa håll ville man "vänta in yttrandet", från andra skulle man diskutera saken i partigruppen. Flera har haft åsikten att det skulle vara någonting bra för Kumla och en viktig sak. Andra har inte gett mycket respons. Jag har haft facebookdiskussioner, korridorsprat...

Så kom yttrande nummer ett. Där var ekonomin och hotbilden den stora orsaken till avslaget.



Jag blev som sagt förvånad. Jag hade faktiskt varit ganska säker på att det skulle bli ett bifall. I underlaget finns också sånt som pekar på att det hade kunnat bli förslaget men man valde alltså att föreslå avslag.

Så jag pratade med övriga partier. De flesta ska sägas, inte alla. Man höll med om att 350 000 inte var mycket i det stora hela. Förslaget och avslaget diskuterades.

Så kom yttrande nummer två.



Nu låg fokus på att det inte borde ligga på kommunal nivå utan statlig eftersom hotbilden kunde bli bökig för kommunen. Jag pratade med flera partier om det smått absurda i den argumentationen då det skulle betyda att vi måste kolla upp vilka som kommer hit så inte hotbilden mot dem är för stor - flyktingar eller ej.

Nu backade de flesta och ville inte prata mer. Eller, egentligen slutade de vilja prata redan efter första yttrandet. Saken var liksom redan klar. "Spar debatten till fullmäktige" fick jag höra. Med moderaterna och miljöpartiet hade jag dock fortfarande en god dialog.
När ärendet så kom upp på KSAU yrkade jag och Mats Hellgren (M) bifall till motionen. När det kom till kommunstyrelsen fanns ingen folkpartist på plats - jag var bortrest och min ersättare sjuk - men miljöpartiet yrkade bifall. Ensamma.

Jag har fortsatt prata med partierna, särskilt samarbetspartierna och talade tidigt om att jag tänkte begära votering. Det borde alltså inte kommit som en överraskning i fullmäktige för de flesta. Jag hade dock redan då insett att motionen inte skulle gå igenom.
Mitt "brandtal" i tisdags var mer en uppmaning till folk att tänka på att de ska tänka själva än en tro på att jag skulle få merparten att ändra sig. Jag tycker inte att det är "förkrossande siffror" med 5 för, 4 nedlagda och 35 emot. Jag trodde det skulle bli ännu fler nej. Jag hoppades givetvis, men jag trodde inte på det. Jag tror nämligen aldrig jag varit med om att det ändrats åsikt i fullmäktige från avslag till bifall och som Dan-Åke Moberg sa - det är en show/revy enligt många, inte en plats dit man går för att överväga. Tyvärr. Med andra ord, det handlar inte om att försöka övertyga de andra med dina argument för de har redan bestämt sig.
Jag ville ändå försöka - för jag tycker att fullmäktige ska vara mer än en show eller megafon - och det var därför jag föreslog ajournering och fundering. Vad jag ville uppnå var att få folk att inse att man har ett eget ansvar och att man ska bilda sig en egen uppfattning. Inte nödvändigtvis min, men en välgrundad egen.

Det intressanta är nämligen att så många som innan tyckte att det var en klok idé ändrade uppfattning efter att yttrandet med avslagsförslaget kommit. Själva underlaget är helt ok, det finns fördelar och det finns nackdelar och man föreslår olika sätt man kan göra men i förslag till beslut ser man inte allt det och alla fördelar och det som talade för försvann helt ur samtalen.

Jag har fått höra att om man bara hade hört mina argument före fullmäktige, om jag bara hade berättat mer innan så... Men det har jag ju gjort!




Här är ett exempel när vi från Folkpartiet informerat om författarfristad. Jag har inte pratat med varenda fullmäktigeledamot så många säger säker "mig har hon minsann inte pratat med! Det där stämmer inte!" Nej, det är helt riktigt. Å andra sidan, att googla "författarfristad" är inte så svårt och det kommer upp hur mycket info som helst.

ledarsidan i NAskriver man inte att jag är en urusel politiker. Där skriver man "Christina Örnebjär från Folkpartiet var en effektiv debattör. Om uttrycket ”sopa golvet med sin motståndare” kan användas någon gång, så är det just den här gången" vilket naturligtvis känns trevligare. Oavsett vilket - debatten i tisdags var sista delen i en följetong på nästan ett år i vilken jag verkligen har kämpat för den här motionen. Hela vägen. Jag nådde inte samförstånd, därför blev det ett brandtal.

torsdag 24 januari 2013

När debatten slutar vara debatt

I tisdags var det kommunfullmäktige i Kumla. På dagordningen fanns min motion om att göra Kumla till författarfristad - hela mitt huvudinlägg finns här.

Med under kvällen fanns min praoelev Isac. Han är sexton år och går första året på gymnasiet och ville lära sig mer om politik. Under de tre veckor han är med mg är tanken att han ska få testa på att vara så kallad pol sek, alltså politisk sekreterare. Under kommunfullmäktige var han givetvis med och jag frågade KFs ordförande och sekreterare innan mötet om det var ok att han satt i bänken med mig istället för på åhörarplats. Det var det.

När fristadsmotionen kom upp började förre kommunstyrelsenordförande Lennart Eriksson (s) med att förklara varför man ansåg att motionen skulle avslås. Man tyckte bland annat att det borde ligga på statlig nivå, att det var för dyrt (350 000 kronor) och att hotbilden mot skribenten kunde bli ett problem för Kumla.

I mitt inlägg förklarade jag att jag tänkte begära votering. Detta eftersom motionen lagts på andra ställen av andra partiet än Folkpartiet och fått bifall och för att jag vet att det är en fråga som inte är partipolitisk eller blockpolitik utan tvärt om ofta antingen får ett enat bifall eller splittrar partier.

Jag uppmanade också alla fullmäktigeledamöter att fundera på varför man röstade nej. Det och begäran om votering hänger ihop eftersom jag ville peka på det personliga ansvaret alla vi i fullmäktige har. Rösta hur du vill men vet varför. Jag sa också att argumenten om ekonomi och hotbild inte håller. Jag tog också upp att det ofta känns som om våra förslag får avslag bara för att de kommer från oss - det finns många exempel på förslag som dyker upp som idéer från S-majoriteten senare.

Jag sa att om de tre sakerna var anledningen till att man röstade nej "så skämmes".

Jag sa aldrig "skäms om du röstar nej till min motion".
Det här är viktigt för debatten kom sedan att handla om mig och min retorik, inte om motionen som sådan.

Jag fick i debatten höra att jag hotade fullmäktige. Att jag hotade fullmäktigeledamöterna.
Om att begära votering är att hota då vet inte jag var vi är på väg. Självklart måste man kunna stå för sin åsikt om man sitter som folkvald i kommunfullmäktige! Stå för sin åsikt, veta varför man tycker så, ha argument.
Till saken hör dessutom att inte alla folkpartister heller röstade ja till motionen. Om jag nu vore så hemsk, om jag hotade fullmäktigeledamöterna - hade jag då inte sett till att ha en enad folkpartigrupp? Jag har sagt det förr - tyck som du vill men vet varför!

Det var också därför jag sa "rösta inte nej för att någon annan sagt att du ska göra det". Det gäller i alla frågor. Jag påstod aldrig att folk inte tänker själva, jag uppmanade däremot till att göra det.

Om det inte är någon mening med att debattera, att föra fram sina argument, för att alla redan har bestämt sig och därför omöjligt kan ändra sig - vad r då poängen med kommunfullmäktige? Är det som Dan-Åke Moberg (s) sa i debatten - en show och revy?
Jag förutsätter nämligen, tydligen ganska naivt, att man lyssnar till varandras argument och tar dem till sig.
Det var också därför jag sa att man gärna fick ajournera sig, fundera, fråga.
Jag sa också att jag gärna ville höra argumenten men jag ställde det aldrig som ett krav.

Nå, i en replik på mig blev Dan-Åke Moberg (s) så upprörd att han från talarstolen gav sig på min elev. Han ruskade tydligen på huvudet vilket inte var ok enligt Moberg. På väg ner till sin plats kallade Moberg Isac för jäkla snorunge.
Jag begärde ordningsfråga eftersom Moberg gav sig på en minderårig som dessutom inte hade möjlighet att svara för sig då åhörare inte får gå upp i talarstolen.



Jag var arg på Moberg och jag var arg på ordförande i presidiet, Mårten Blomqvist som inte reagerat utan släppt igenom uppförande. Svaret från kommunfullmäktiges ordförande är lika upprörande - han hade också sett huvudskakningarna från Isac och menade att Mobergs svordomar var befogade.
Det tyckte inte jag. Även moderaterarnas Mats Hellgren gick upp och fördömde Mobergs agerande.

Under en senare punkt ajournerades mötet eftersom en jävsfråga kom upp. Isac hade tagit väldigt illa vid sig och jag gick bort till Moberg och sa "Isac är helt förstörd där borta, kan du inte prata med honom?" Svaret var så sanslöst att jag först trodde han skämtade. Han sa att han kände den där grabben och hans beteende och vet hur han är och absolut inte tänkte be om någon ursäkt. Dessutom fick både han och jag skylla oss själva.

Exakt vad som sades i den ordväxlingen minns jag inte. En av moderaternas ledamöter var i närheten och reagerade på Dan-Åke Mobergs ordval när han pratade med mig, bland annat "Nä, hörru tjejen" - där jag svarade med ett förvånat "ursäkta!?!". När moderaten påpekade att det var ett olämpligt tilltal blev svaret "men hon är ju tjej!" varpå moderaten sa "Hon är en kvinna!" Och Moberg sa "Ok! hörru kvinna!!"

Nå, eftersom vi inte kom någonstans och Moberg fortsatte att kalla Isac diverse saker så gick jag upp till presidiet och frågade hur vi skulle göra gör att lyfta det.

Jag hade ju redan begärt ordningsfråga direkt i anslutning till utfallet från talarstolen men menade att eftersom det hela fortsatte under pausen var det inte utagerat. Jag saknade fortfarande en ursäkt från Moberg och en reaktion från ordförande.
Nu blev det hela ännu värre genom att Mårten Blomqvist, Ordförande i fullmäktige menade att han ändå inte kunde göra något och vice ordförande menade att det hela egentligen var mitt fel. Jo, för min retorik i mitt anförande var så provokativ.

Så om jag är dum får man ge sig på minderåriga som råkar vara med mig?!
Efter mötets återupptagits tog ordförande upp att han inte visste hur han skulle göra eftersom det inte fanns med på dagordningen och ordningsfrågan var ställd under en annan punkt. En del prat i bänkarna ledde så småningom till att miljöpartiets ledamot Carina Riberg fick gå upp i talarstolen. Där påpekade hon att det hela var ett hot mot demokratin för vilka unga vågar engagera sig efter det här? Hon vittnade också om att Moberg sagt Snorunge på väg ner till sin plats.

Jag fick också ordet. Isac satt i bänken, skakad och skakande. Själv var jag mest arg. Jag ville att ordförande skulle agera, jag ville att Dan-Åke Moberg skulle be om ursäkt och jag ville ha en kraftfull markering i protokollet.

Efter det gick Dan-Åke Moberg upp i talarstolen och bad om ursäkt. Han trodde inte det var så illa som jag försökte få det till men bad ändå om ursäkt.
Fortfarande inget från ordförande eller övriga i presidiet.
Efter mötet kom Moberg fram och bad om ursäkt igen och Isac sa att han ville fundera på det. "Jaja, fundera du. Fundera du" blev svaret.

Vi pratade med ordförande Blomqvist som fortfarande menade att han inget hade kunnat göra. Inget kunde göra!? se här Under punkt 12, Katarina Hanssons sista inlägg, gör en moderat ledamot ett allvarligt övertramp. Ordförande reagerar kraftfullt efteråt och vill ha med till protokollet att det inte är ok.
I tisdags fick en sextonåring en avhyvling från talarstolen - ordförande säger ingenting. Efteråt säger han "men vad kan man göra."
Tja, vad sägs om att göra ungefär samma sak som den gången?

Att se Isac så skakad, att höra en vuxen människa säga så till en sextonåring, att höra andra vuxna ta denne vuxne i försvar... Jag ska inte påstå att jag är mållös för jag har sagt mycket om saken men jag är förvånad. Hur kan man!!?
Att höra att min elev får tåla sånt för att han är med mig som är så provokativ. Att få höra att jag borde tala om för honom hur man uppför sig - han skakade på huvudet!! Hade han buat, pekat finger, skrattat eller på något annat sätt betett sig illa så... Men att skaka på huvudet! Å andra sidan svär man inte åt folk ändå. Man kallar inte folk för snorunge!

När jag står i talarstolen suckas det, det himlas med ögonen, det stönas, flinas och emellanåt kommer det rop från bänkarna - från fullmäktigeledamöter! Som definitivt borde veta bättre. Det här var en gymnasieelev som skakade på huvudet för att han inte höll med!

Kumlanytt har lagt ut radiosändningen och första biten kommer runt 1.30 Sedan är det nästan i slutet, efter pausen/musiken. (Ska se om jag hittar tiden)
På kvällen ringde Nerikes Allehanda till mig, klockan var första gången elva, andra gången bortåt tolv. Det resulterade i en artikel på onsdagen. Miljöpartiets Carina Riberg tog kontakt med Kumlanytt som också skrev, se ovan i radiolänken.
Idag var det två sidor i allehanda och P4 Örebro tog upp det i nyheterna. Att det då NA står att jag och isac - enligt Moberg - hånflinat, gjort gesterboch miner känns mest fånigt.

Under hela tiden har jag beundrat Isacs agerande. Han var otroligt skakad under kvällen men orkade ändå sitta kvar. Han bemötte media väldigt professionellt och har hela tiden varit noga med att bara berätta om vad han själv upplevde. Helt fenomenalt. Alla kommentarer under artiklarna har heller inte varit särskilt trevliga men han har haft huvudet högt hela tiden.
De allra, allra flesta har uttryckt sitt stöd för Isac - och för mig. Tack för det, allihop! Många känner jag inte ens! Jag är helt överväldigad över de telefonsamtal, mejl och sms som kommer. Folk är upprörda och förbannade över att en vuxen man ger sig på en sextonåring - som dessutom inte ens får försvara sig.
Jag hoppas Isac står i talarstolen om två år, som invald i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Jag är helt övertygad om att han aldrig skulle gå ner på den här låga nivån. Jag hoppas han orkar fortsätta, torts denna verbala käftsmäll, både med politiken och med sitt andra stora intresse, speedway. Jo, för Isac är ordförande för supporterklubben för Indianerna... Kumla Indianerna för vilka Dan-Åke Moberg är ordförande. Som Moberg säger, han "känner grabben" och står dessutom i maktposition då supporterklubben är beroende av moderklubben.
Jag vet inte riktigt hur jag ska agera vidare. Jag är så infernaliskt trött på alla påhopp i fullmäktige. Det verkar ju heller inte som det hjälper att påpeka. Det är inte länge sedan en före detta tjänsteman åkte på verbalt stryk från samme Moberg, i samma talarstol.
Det måste sluta. Jag kommer i alla fall inte sluta, vare sig med politiken eller med att vara jobbig, provokativ och säga ifrån när jag tycker att andra beter sig illa. Så kan jag vara en snorunge jag också!

Läs gärna Isacs egna ord, i hans blogg.

onsdag 23 januari 2013

Författarfristadsmotionen - mitt debattinlägg i fullmäktige

Här är mitt manus inför debatten om författarfristad i Kumla. Debatten efteråt kom att handla om mig och min retorik och inte så mycket om skälen till varför man säger nej.





Växjö har fått sin första fristadsförfattare ganska nyss. Hon heter Nasrin Madani Zad och är lika gammal som jag. Hon är från Iran, författare, journalist och redaktör. Hon har en mastersexamen i persisk litteratur och har skrivit romaner, noveller, artiklar och litteraturvetenskapliga arbeten. Två av hennes novellsamlingar är förbjudna i Iran, på grund av sitt politiska och feministiska innehåll. De skulle censureras innan tryckning men hon vägrade och publicerade istället novellerna på nätet. I Iran är även nätet censurerat så novellerna blev likväl censurerade.

Så här står det om henne på nätet: Hon vill lära sig svenska så fort som möjligt och vara en del av Växjös kulturliv. Hennes framtida arbete kommer bland annat att ägnas åt artiklar kring Salman Rushdies böcker, liksom åt favoritförfattaren Pär Lagerkvist. Så småningom vill Nasrin Madani Zad skriva en roman på svenska.

Som aktiv författare med en tro på yttrandefrihet vill hon inspirera unga kvinnor världen över som kämpar mot orättvisa och förtryck.


Parvin Ardalan fick Palmepriset 2007. Hon var Sveriges fjärde fristadsförfattare, i Malmö. I en intervju sa hon bland annat

- Som gästförfattare får jag chansen att lära känna ett nytt samhälle och publicera mig i nya sammanhang. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter från en diktatur och ta med mig nya från ett demokratiskt samhälle tillbaka.

- Mitt skrivande har redan förändrats. Jag går rakt på sak och uttrycker min mening i klartext, det förvånar mina iranska kollegor. I Iran måste vi gå omvägar och skriva i undermeningar eftersom det inte är tillåtet att uttrycka sig fritt.

Parvin Ardalan följde valet i Sverige 2010 och chockats av de främlingsfientliga yttringar som kommit till uttryck. Hon efterlyser nya politiska strömningar som kan vitalisera politiken och en mer högröstad debatt.
- Varför säger ni inte mer, ni som kan?



Zurab Rtveliashvili född i Kazakstan -67, uppväxt i Georgiens huvudstad. Skrev dikter redan som nioåring, har en universitetsexamen i rättsvetenskap och skriver och framför texter som kritiserar regimen. Han verk är bannlysta. Hans civilt olydiga texter agerade både startskott och ledmotiv till den pacifistiska ”Rosenrevolutionen” 2003. han har arresterats, suttit i fängelse som samvetsfånge och bor nu i Stockholm som politisk flykting. 2009-2011 var han fristadsförfattare i samma stad.

Fundera en stund på varför just du röstar emot att Kumla ska ta emot andra som Nasrin, Parvin och Zurab. Du som sitter här är nämligen själv ansvarig för dina beslut, du är invald som person. Visserligen från ett partis lista men om du väljer att lämna partiet kan du sitta kvar som politisk vilde. Fundera ett extra varv på varför just du säger nej.

För att det är ett folkpartiförslag? Ja, ibland känns det som motioner och förslag röstas ner bara för att de kommer från ”fel sida”.
Ändå blev jag förvånad när det blev avslag. Runt om i Sverige läggs motioner som min. De läggs av politiker från alla möjliga partier. Centerns motion i Umeå fick rekordsnabb hantering och bifall, i Öckerö är det Miljöpartiet som lagt motionen och så vidare.
Växjö styrs av alliansen, i Uppsala likaså medan i Malmö är det röd-grönt. Norrköping som nyss biföll motionen är röd-grönt, Umeå röd...
Det här är inte en partipolitisk fråga eller fråga där blocken är splittrade. I Örebro sa man ett enat ja.

Ekonomin? 350 000 kronor. Om motionen blir bifallen kommer det dröja till 2014 innan vi är igång och har gått om tid att arbeta in det i budgeten. Minska ner på anslaget för konstinköp. Vision 2025 kostar en miljon i år i konsulttjänster. Måste det göra det 2014? Filmutvecklingen 100 tusen, stöd till Folkets Hus 1,1 miljon.
Kommunen når ett resultat för 2012 – och nu har jag räknat bort engångsintäkterna på 65 miljoner och det minus nämnderna står för med 15 miljoner – på 14,5 miljoner. Idag togs ett beslut på KSAU om 20 000 ur ”oförutsett” och vi är bara i januari. Nog hinner vi arbeta in 350 000 till budgeten för 2014! En del av kostnaderna som exempelvis tjänstemännen skulle föra med sig kan vi säkert dela med Örebro kommun. Vi gillar ju samarbete.
I svaret står att man väljer att lägga de här 350 000 kronorna på skola och omsorg. Jag vet inte hur många gånger vi fått höra att det inte räcker någonting till med så små summor. Om ekonomin är ditt skäl – fundera då över projektledare, sjöparker och flygplatser och väg det mot det fria ordet.

Hotet? Varifrån den tanken kommer vet jag inte. Om någon är hotad så är det familjen författaren lämnar kvar. Om Kumla skulle få en ökad hotbild av att ta emot en författare har vi problem för i Kumla finns det politiska flyktingar, skribenter – själva grejen med att man flyr är för att det finns en hotbild mot en!
Om hotet är din anledning till att säga nej – vad ska vi göra med alla flyktingar som redan finns i Kumla eller som kan tänkas söka sig hit? Ska vi åsiktsregistera dem så hotbilden inte ökar för Kumla?


Säger ni nej för att hotbilden är för stor så ja... skämmes. Säger ni nej för att det är för dyrt så skämmes.
Säger ni nej för att det är ett folkpartiförslag så skämmes - för argumenten håller inte.

Lennart (kommunstyrelsens förre ordförande) – du pratar ofta om att kommunen ska våga gå först, visa vägen. Låt oss göra det då! Miljön är det viktigaste vi har sades när vi pratade bolag – märk väl, bolag, inte vindkraften som sådan. Nå är inte demokratin och yttrandefriheten värd att stå upp för, slåss för? Vi har världens äldsta tryckfrihetslagstiftning!

Minns ni den arabiska våren? Hur det fria ordet via nätet spred en våg över världen? Minns ni alla som vittnade om censur och förföljelse? Tortyr och död?

Med författare menas i detta sammanhang författare av skönlitteratur, poesi, barnböcker och faktaböcker men även manusförfattare, översättare, redaktörer, journalister, bloggare och tecknare. från Kulturrådet.se


Nå men varför en gräddfil för några få? Deras asylskäl prövas av Migrationsverket som vanligt, men visst de väljs ut. Men ett sätt att hjälpa de som är kvar är att låta någon sprida ordet! Låta någon berätta om det som sker innanför stängda murar. Vem ska berätta från ett land där ingenting och ingen släpps ut?

Ta gärna fem minuter och ajournera er. Diskutera med varandra. Fundera. Rösta inte nej för att någon annan sagt att du ska göra det. Om du röstar nej ska du veta varför du gör det.
Jag kommer begära votering, för det här är en viktig fråga.

Kom gärna upp och berätta varför. Har ni frågor – ställ dem gärna!

Skäms över dig själv, innan andra skäms över dig. Ett danskt ordspråk. Nå, jag skäms redan över Kumla kommunstyrelse som inte tycker att det fria ordet och demokratin är värt 350 000 kronor.

Hoppet är det sista som överger en och jag hoppas ändå att församlingen här kan tänka om.

Du är ansvarig för dina handlingar
Kom upp och säg - nej jag vill inte ha demokrati för alla
nej, jag vill inte ha åsiktsfrihet för alla
nej, jag vill inte ha yttrandefrihet för alla
För det är vad din nej-röst säger.


Provokativt? Absolut. Det var meningen. Det sista i överkant, det skulle kunna strykas.
Jag sa senare i debatten - eftersom man tolkade mitt inlägg som hot mot de fullmäktigeledamöter som inte höll med mig eftersom jag talade om att jag ville ha votering - att det handlade om att veta varför man röstar som man gör. Ha argument för sin sak. Inte ens alla folkpartister röstade för motionen och inte katten hänger jag folk för det. Självklart önskar jag att alla skulle tycka som jag - tänk så mycket enklare det skulle bli - men jag har inga som helst problem med att folk tycker annorlunda om de har argument som håller. Argumenten ekonomi, folkpartiförslag och hotbild håller inte. Det tycker jag fortfarande inte.






torsdag 17 januari 2013

Fattiga barn och fattig barndom


Debattens vågor går höga efter gårdagens program om Barnfattigdom. Det bloggas, twittras och skrivs krönikor. En av dem som var med i programmet och som skrivit är Susanna Alakoski. Hon menar att man ser det man vill se och drar också slutsatsen att fattigdom och brottslighet hänger ihop. Själv stal hon och "givetvis" hoppade hon av gymnasiet.
Jag har ingen anledning att ifrågasätta Alakoskis erfarenheter. Det är hennes uppväxt, hennes verklighet.

Jag skulle dock vilja nyansera diskussionen något.

Så länge fokus ligger på fattigdom kommer vi aldrig fram till kärnan - de barn som far riktigt illa.





Jag har sett barn från välbärgade familjer som ändå inte har ordentligt med kläder på vintern. Inte för att det inte finns pengar utan för att de vuxna inte bryr sig, har förmåga att se eller förstå. Det kan bero på allt möjligt, missbruk, skilsmässa, sjukdom, psykisk ohälsa... Jag har också sett barn som har direkt olämpliga kläder för att de vuxna inte orkar säga ifrån. Dessa barn far också illa. En sexåring som vägrar ha något annat än knähöga stövlar med klack och kort plastkjol ska inte få sin vilja igenom när det är tio minus. Knappt annars heller.
De som inte får frukost på morgonen för att det inte finns mat hemma eftersom ingen har handlat - inte för att pengarna inte finns utan för att ingen orkar mår sämre än det barn som lever under knappa förhållanden men med vuxna som fungerar omkring sig.

Nå, jag bor i stort hus, har två bilar, en man som är ingenjör med bra lön och själv har jag med mitt halvtidsarvode mer än jag hade haft som lärare. Vad vet jag?

När mina föräldrar skiljdes gick jag i trean.
Jag och mamma flyttade från villan till en lägenhet. Mamma jobbade inte i byn utan några mil bort. När vi flyttade hade vi inga möbler - alls. Vi fick en soffa och en säng av mammas kompis. En lampa till köket fick vi också. Ett tag fick jag äta en gång extra i skolan på eftermiddagarna.

Mamma gick till socialen och de sa åt henne att hon absolut var i behov av stöd men för att de skulle kunna hjälpa henne var hon tvungen att sälja bilen.
- Men då blir jag ju av med jobbet, svarade mamma, jag är anställd med bil.
- Ja men blir du av med jobbet får du ännu mer i bidrag! blev svaret.

Mamma behöll bilen, slutade röka och vi hankade oss fram. Vi flyttade till Örebro och mamma jobbade heltid och pluggade halvtid. En vinter hade jag gympaskor och oljerock vilket var kallt. Jag ärvde kläder av mina kusiner. Mamma köpte i princip aldrig något åt sig själv.
Mamma prioriterade. När min bror kom åt vi jordnötsringar och popcorn - å andra sidan blev det makaroner och pannkakor de flesta andra dagar. Eftersom mamma jobbade och pluggade fixade jag mycket själv från att jag var tio år och makaroner, äggröra och pannkakor var enkelt att göra och billigt.

Mycket blev bättre när mamma träffade sin sambo. Att vara ensamstående är tufft!
Jag gick på ridskola hela tiden och idag, som vuxen, inser jag hur mycket mamma gav upp för att jag skulle kunna göra det. Mamma ville inte att allting skulle tas ifrån mig bara för att hennes äktenskap inte fungerade men jag kan säga att jag nog hade resonerat annorlunda själv.

Jag såg oss aldrig som fattiga men ett tag levde vi under existensminimum. Mamma orkade - hur vet jag inte. Klart jag var avundsjuk på klasskompisarna - och jag är fortfarande avundsjuk på andra som har sådant jag inte har.

Jag hoppade inte av skolan, jag stal inte, jag började inte med droger. Däremot har jag vänner från samma område i Örebro - vi bodde i Oxhagen - som hade mer pengar men föräldrar som inte fungerade och som idag inte lever på grund av missbruk, som suttit inne eller som själva lever som föräldrarna gjorde och för vidare det ytterligare en generation. Jag har vänner från bättre områden också som det gått likadant för - pengar eller ej.

Barn som far illa handlar inte om pengar i första hand. Det är sjukt mycket större än så men så länge vi använder ordet "Barnfattigdom" och sätter likhetstecken mellan det och misär - fast det handlar om att ha det relativt sämre än andra - kommer vi negligera de som verkligen har det taskigt. De som verkligen behöver hjälp och stöd.


I Expressen finns en annan krönika med vidare perspektiv.

Politik, jobb och barn


Hur länge har man "små barn" och "småbarn"? Är mina barn små? Åtta och sex? Var de små när de var sex och fyra? Så gamla var de när jag slutade vara fritidspolitiker och blev "yrkespolitiker".





I en artikel på Kumlanytt sägs av kommunstyrelsen vice ordförande - men det sägs i andra sammanhang också, det här är bara ett exempel - att de finns flera som är på gång inom deras parti men de har småbarn och kan därför inte ha heltidsuppdrag.

Jag är visserligen arvoderad för en halvtid men jobbar heltid, vissa veckor trettio timmar, andra sextio. Jag är oppositionsråd och jag är gruppledare för Folkpartiet i Kumla - det vill säga partiföreträdare.

Jag upplever att det politiska uppdraget är friare än de flesta jobb jag haft på heltid. Jag kan i mångt och mycket välja när jag ska göra vissa saker - utom möten då - och lägger det kvällstid. Då kan jag hämta tidigt, vara med barnen tills maken kommer hem och sen jobba igen. Så kunde jag inte göra när jag jobbade inom restaurang eller vården och då var det också helger och kvällar. Varför skulle det vara svårare att ha ett politiskt uppdrag när man har barn än att ha ett annat jobb? Under förutsättning att man inte är ensamstående för då är det nästan hopplöst.

Man brukar säga att politiker är man dygnet runt och jag håller med. Jag släpper aldrig helt politiken. Inte ens när vi var på semester i drygt två veckor - en semester maken påtalat vikten av efter att jag kommit hem en sen kväll och han skämtsamt sa "Bor du här?" Jo, för jag träffar barnen. Maken är det lite sämre med - släppte jag helt. Mejlen är alltid med och även om telefonen var avstängd (den betalas av Kumlas skattebetalare och kostnader för att jag befinner mig utomlands tycker jag inte ska bekostas av skattekollektivet. Det fanns andra sätt att få tag på mig.) så fanns det Wi-Fi på hotellet och jag kunde därför hålla mig ajour via bland annat facebook. Under tiden jag var borta hade jag en debattartikel i NA och en replik och det kom reaktioner på dem, en kommun står aldrig still så det hände mycket i Kumla, det kom frågor och synpunkter. Jag höll koll men kände mig ändå ledig.

Grejen är att det här inte är något unikt för politiker.

Jag har flera vänner som är präster. Här kan vi snacka om att aldrig vara ledig! Man säger inte nej till en församlingsmedlem som förlorat en anhörig även om klockan är ett på natten - eller för den delen om man själv är på kalas. Det är helger och kvällar och den där lediga måndagen är liksom ingen garanti! Man står på stand-by hela tiden, mer eller mindre ständig jour.

Jag är lärare i grunden. Visst försöker man styra så att det mesta hamnar dagtid men det ringer föräldrar på kvällarna, det är föräldramöten, APT - inom exempelvis förskolan ligger de ofta efter stängning. Många lärare gör som jag gjorde och som jag gör nu; går hem hyfsat tidigt, hämtar de egna barnen och sitter sedan och gör planeringen på kvällar och helger. Man pratar om rak fyrtio-timmarsvecka även för lärare och visst, en del skulle nog lösas då men ska man säga åt en förälder att den får ringa tillbaka nästa dag, före fem?!

Jag har jobbat inom restaurang och handels. Skillnaden här var att jag inte tog med jobbet hem men å andra sidan kunde jag heller inte styra över min vardag. Jag jobbade när jag var schemalagd vilket var kvällar, helger, nätter, tidiga morgnar... När sonen var nyfödd jobbade maken på McDonald´s. Han började klockan sex på morgonen och eftersom vi bodde i Nynäshamn och restaurangen låg inne i Stockholm gick han upp halv fyra, gick ut med hunden och åkte iväg. Han slutade tre vilket gjorde att han var hemma vid fem om han inte missade tåget. Lite senare, när vi hade flyttat till Kumla, jobbade han på Jysk. Ofta var tiderna 10-19/20 så han var bort mellan nio och tjugoett ungefär. Sonen sov knappt alls som liten så de sågs på nätterna... Så ser det ut för många.
Ett år jobbade maken och jag (vi jobbade på samma restaurang då) stängning nyårsnatten och öppning nyårsdagen. Var knappt någon idé att åka hem. Vi hade inga barn då och hade vi haft det varit svårt, näst intill omöjligt.

Inom många yrken jobbar man jul, nyår, påsk, midsommar... Det kan också vara svårt att få ledigt eftersom man själv måste hitta någon att byta pass med. Inom politiken finns det ofta - inte alltid men ofta - en ersättare eller en vice som kan gå in. Det ligger aldrig möten på röda dagar, helger, jul, nyår... Vi i Kumla har dessutom försökt hålla så rent som möjligt under skolloven.

Jag jobbar fler timmar än jag gjort inom något annat jag sysslat med (bortsett från de månader på Burger King då jag tog alla extrapass jag kunde eftersom jag hade varit sjukskriven några veckor och inte fått ett öre) men jag är också friare än inom allt annat jag gjort och bortsett från vissa perioder som är väldigt intensiva så har jag möjlighet att umgås mycket med mina barn - även om de hellre träffar sina kompisar när jag hämtar tidigt.

Är man ensamstående är det som sagt nästan hopplöst att engagera sig politiskt just för att så mycket ligger på kvällarna. Det är något helt annat. Det gäller för övrigt också många andra yrken... Mycket bygger på att man är två som hjälps åt. Jag tycker visserligen att min man är bäst i världen men jag hoppas innerligt att han inte är ett enastående undantag.