Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

fredag 25 april 2014

Barn och asylprocessen går inte ihop

Idag hölls en manifestation på torget i Kumla och många, många människor samlades. Orsaken? En Kumlafamilj, mamma Katia, pappa Fadi och femåriga Marisol ska utvisas efter åtta år i Sverige. Marisol är född här, går på förskola i Kumla. Hon ser sig som en kumlatjej. Hur kan systemet tillåta att en familj blir utvisad efter så lång tid?

 

Femåriga Marisol och Mohamad El-jawad,, vän till familjen och den som kanske  kämpat hårdast av alla för att de ska få stanna.


Fadi har ett eget företag, han är frisör och klipper bland annat min man och son. Katia har inte fått göra något alls under alla dessa år. Inte jobba, inte studera, bara vänta. Jag och FP Kumlas fullmäktigegrupp gjorde ett uttalande på vår blogg. Det blev väldigt uppmärksammat och har delats av många. Jag har blivit upprings av både media och andra, många har ringt för att de känner familjen, andra för att tacka för att vi tog ställning. Det vi skrev är enkelt och självklart: barnperspektivet måste bli tydligare i asylprocessen.

Jag blev ombedd att tala av arrangören till kvällens manifestation och sa ja. Här följer ungefär vad  jag sa.
Jag talar på manifestationen

Jag har två barn. Dottern har precis fyllt åtta, sonen blir snart tio.
Jag är född i Västerås men det står Skinnskatteberg i mitt pass. Barnen far är Stockholmare.
Enligt den princip som bestämmer medborgarskap skulle mina barn vara Skinnskattebergare. De har aldrig varit där, lika lite som Marisol varit i Libanon.

Oavsett vilket så vet mina barn och alla andra att de i alla fall är svenskar, för både Skinnskatteberg och Stockholm ligger ju i Sverige. Problemet är att det inte räcker att vara född i Sverige för att vara svensk medborgare. Du måste också ha svenska föräldrar. Det har mina barn. Det har inte Marisol.

Jag har bott i Kumla i nio år, längre än jag bott någon annanstans. Är jag då inte kumling? Oavsett vilket – efter nio år är jag rotad här. Det är mitt hem. Här har mina barn vuxit upp. Precis som Marisol.

 
Utlänningslagen ska ändras från synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter när det gäller barn. Även tidigare kunde asylsökande få uppehållstillstånd även om det inte behövde skydd mot förföljelse men det var svårt, gällde bara väldigt allvarliga fall. Tanken med den nya skrivningen är till exempel att förenkla för barn som bott länge i Sverige. Barn som Marisol. Den nya skrivningen börjar dock inte gälla förrän första juli i år. Jag är jätteglad att den kommer men den hjälper inte Marisol.

Jag har länge kämpat för att barnkonventionen ska bli svensk lag. Sverige har skrivit under konventionen, det är inte alla länder som gjort det ens men vårt grannland Norge har gått längre och gjort konventionen till lag. Tyvärr bor inte Marisol i Norge, hon bor i Sverige.

Att gå in och ifrågasätta ett enskilt ärende är inte min sak. Jag är förbannad och jag skäms, jag vill riva upp himmel och jord för jag tycker det är helt förkastligt att en familj som bott i Sverige i åtta år – lika länge som min dotter levat – får ett utvisningsbesked. Jag tycker det är helt galet att ett barn som är fött och uppvuxen här, som inte känner till något annat, får veta att nu får du inte längre vara kvar. Det händer inte bara Fadi, Katia och Marisol och det är det som är det allra värsta. Asylprocessen måste bli humanare. Det får inte ta så lång tid. Oavsett skyddsbehov borde anknytningen vara tillräckliga skäl.

Det ska vara enklare för barn födda i Sverige att bli svenska medborgare. Barnkonventionen ska vara lag. Det här står i Folkpartiets partiprogram. Det som händer här är ett tydligt exempel på varför det måste genomföras. Jag kommer fortsätta kämpa, men det hjälper inte Marisol. För det är jag outsägligt ledsen. Tyvärr hjälper inte det heller...

För det är tyvärr så. Det hjälper inte att jag är arg och ledsen. Det är en lagändring som måste till och den kommer jag fortsätta kämpa för. Det ska inte gå till så här. Inte för Marisol och hennes familj, inte för någon annan. Det är helt enkelt omänskligt.


Mamma Katia med ryggen mot kameran och texten "Utvisa mig inte", pappa Fadi har Marisol på axlarna

Läs mer i nerikes allehanda och på kumlanytt  

torsdag 17 april 2014

Vikten av avsändare och budskap

"Men jag kan ju inte gilla din statusuppdatering förstår du väl. Du är ju folkpartist, folk kan ju tro att jag också är det. Eller så... Ja, det blir fel i alla fall."

Orden kommer från en vän till mig. Vi har känt varandra ganska länge och jag är liberal och hen är socialist. Vi kommer bra överens, har roligt tillsammans även om vi ganska olika syn på en del saker. En av de saker vi ser olika på är det här med huruvida avsändaren eller budskapet är det viktiga.

Jag menar budskapet, hen säger att avsändaren är minst lika viktig. Jag kan problematisera det hela, jag kan se att det finns personer jag inte kommer trycka på gilla-knappen hos trots att budskapet är ok eftersom det förmodligen ligger mer bakom MEN jag förstår inte hur avsändaren kan vara så till den milda grad viktig att man vägrar ställa sig på samma sida som den andre.

Ta de liberaler som inte fick vara med och demonstrera tillsammans med vänstern bara för att de var liberaler. Vansinnigt! Samma sak när motioner och förslag ständigt blir nerröstade för att de kommer från "fel" håll. Vi ser det jämt i Kumla där allt vi säger får nej. Vi ser det på många andra håll också. Jag vet många som hävdar att de aldrig skulle säga ja till ett SD-förslag. Hur kan man så kategoriskt säga så? Om SD (mot förmodan) skulle lägga ett liberalt förslag är det väl självklart att rösta för det? Eller?! Tydligen inte.

Att min kompis inte kan gilla en statusuppdatering bara för att den kommer från mig fast hen håller helt med i frågan blir för mig märkligt. Lite som när man som liten sa emot bara för att.

Folk säger att de skiljer på sak och person. Jag tror det ofta inte alls är så. Jag tror att många lägger in helt olika värderingar i vad som sägs och görs beroende på exempelvis vilken politisk färg som avsändaren har.
När Folkpartiet slöt upp i Hallsberg vid den manifestation mot rasism som SSU anordnade var det helt enkelt för att det var självklart att vara med. SSU bjöd via Kumlanytt.se in alla demokratiska och antirasistiska föreningar. Folkpartiey är en sådan, därför kom vi. Vi kom för att budskapet, enade mot rasism, var något vi höll med om. Alla stod vi och nickade och höll med när Robert Roos, socialdemokrat och facklig, talade. Han talade bra, det han sa var riktigt. Självklart för oss att applådera, hålla med, vara där.
Vi fick höra från somliga att vi "kuppade". Är det en kupp för att vi hörsamma en inbjudan som kommer från "fel" håll? De yngre, LUFarna, följde med SSU till deras lokal, fikade och pratade politik. Är det inte så det ska vara?

Jag kommer fortsätta gilla andras statusuppdateringar om jag håller med, jag kommer fortsätta dela också. Och gå på manifestationer också för den delen.



Folkpartister på manifestation mot rasism, anordnad av SSU
                               

måndag 7 april 2014

Folkpartiet vill ha fler förskolor - för mindre barngrupper

Det behövs fler förskolor - för mindre barngrupper!

Ska åka till Smedens förskola nu på förmiddagen. När jag begärde ut alla skrivelser som kommit in till barn- och utbildningsnämnden fick jag flera stycken jag aldrig sett. Ett av dem är adresserat "Till alla politiker och beslutsfattare ang. förskolan". Känns som det borde gått till nämnden...

I brevet talar personalen på Smedens förskola om att de stödjer förskoleupproret och beskriver sedan sin vardag för att förklara varför. Hur det bara är full personalstyrka (tre personer) 2,15-3,5 timmar per dag. På den korta tiden ska de dessutom hinna med alla de möten som måste ske när alla är på plats. De skriver om hur trångt det är, så pass att "barnen leker i små gångar mellan möblerna".

"Nu får det vara nog! Vi känner oss överkörda. Vi har inget inflytande! Ingen frågar efter våra åsikter. Vi är trötta, snart uppgivna och ständigt stressade. Är det barnpassning ni vill ha i Kumla kommun, eller en pedagogisk verksamhet?"

Ser fram emot besöket. Här gick mina båda barn och jag vet hur fin personal här finns. Det här brevet, som stannade hos förvaltningschef och verksamhetschef för förskolan och som jag alltså fick av en slump, gör mig extremt orolig för både barn och personal. Det alla värsta är att det inte bara är på Smeden det ser ut såhär.

lördag 5 april 2014

Ta det lugnt, var ledig! Ha!

Jag får höra att jag måste ta det lugnt och vara ledig ibland. Ha! Finns inget så stressigt som att vara ledig ju! Vi kan ta idag som ett exempel.

Jag vaknar före alla andra och sitter länge med min tekopp och läser tidningen. Grisarna får frukost och går ut i hagen en sväng. Jag läser vidare. Plockar undan och tänker att det kommer bli en härlig ledig helg! Går på toa och medan jag sitter där kommer dottern ner.
- Var är grisarna? frågar hon.
- Ute, svarar jag.
Hon går ut. Inga grisar. Jag ber henne kika i grisarna rum. Inga grisar. I lätt panik blir jag färdig och rusar ur. Ser att den provisoriska grinden är borta och inser att grisarna kan vara precis var som helst.
Ber dottern väcka maken och går ut med godis i näven och ropar. Inga grisar.
Nå, jag vet var de brukar vilja gå när vi är ute så jag går dit och mycket riktigt, på grannens tomt är de. Problemet är att det är ett staket mellan dem och mig och nu blir de heltokiga eftersom de vill till mig men inte kan. Jag skyndar mig runt, in på tomten - inga grisar.
Samtidigt vrålar dottern att grisarna kommit hem. Tydligen hittade de en väg genom staketet. Gissningsvis samma väg som de kom in... I köket hittar jag barn, grisar och en väldigt yrvaken make. Hans morgon började inte särskilt bra.

Dotterns dag är heller inte helt lysande. Hennes osynliga häst är död och hon är otröstlig. Maken har lite svårt att förstå varför hon inte bara kan låtsas att låtsashästen lever igen. Jag och dottern ser oförstående på honom. Den är ju död! Ju! Maken suckar. Dottern suckar också. "Dig kan man ju inte prata med" säger hon och gråter i mitt knä.

Dagen fortsätter med en tur till byggvaruhuset. Nu ska här byggas riktigt staket med riktiga grindar! Hemma igen inser vi att det nog borde ätas någonting, barnen börjar krokna. Grillen tänds, mat äts. Strax efteråt ringer det på dörren. Har vi möjligen en liten gris? För det är en ute på trottoaren. Någon har glömt grinden igen... (Maken, visar det sig).

Efteråt börjar vi sätta upp staketet. Jag hade tänkt göra det själv. Banka och skruva lite, hur svårt kan det vara? Svårare än jag trodde. Det behövs mätas och lodas och det är inte riktigt min grej. Maken hjälper till men ska iväg och stå i cafeterian för sonens innebandylag under kvällen. Vi får upp två sektioner innan han måste åka. Jag trodde jag skulle bli klar! Jag hade ju en slägga och allting ju!

Innan han åker kommer dottern ner. Hon mår illa. Placeras på toaletten med en bunke. Under tiden försöker jag börja bada gris för de har båda lyckats blir sanslöst kladdiga av någonting okänt. Det visar sig att det inte finns vatten i den kran jag tänkt använda och så pass mycket vett har jag att jag inte går ner i källaren och börjar vrida på saker på måfå. Jag tar duschen på mellanvåningen istället.
Under tiden går dottern och lägger sig med sin bunke. Jag ringer hem sonen som är hos en kompis för nu är det helt klart kväll.

I duschen placerar jag en stor plastback, häller i vatten och lurar upp gris nummer ett. Går enkelt, jag har cheerios. Ner i vattnet vill han dock inte. Uttrycket "skrika som en stucken gris" finns det helt klart sanning i.
I vattnet hittar han mer cheerios och jag börjar tvåla in. Ungefär då ringer maken för att fråga efter en duschraka (!j och sonen kommer in genom ytterdörren och vrålar "mamma!". Han är hungrig. Försöker skölja av grisen samtidigt som jag pratar med maken. Då kräks dottern.

Upp med grisen, byta bunke, torka gris (och dotter), hitta raka, ge sonen order om att äta macka. Dottern sitter i sängen och ser eländig ut men menar att någon mår bra. Jag lurar upp nästa gris, helt klart mer skeptisk eftersom han hört vad som hände brorsan. I vattnet är han också helt tokig och blöt intvålad gris är helt klart "hal som en gris". Då kräks dottern igen.

Efter att ha torkat gris, barn, mig själv och badrummet fixar jag nu popcorn inför Gladiatorerna. Hela gänget, barn och grisar, sitter i soffan och väntar. Dottern vill hellre ha nyponsoppa och det är nog klokt. Känns som det blir en hemmadag imorgon (för att inte tala om att jag stirrar misstänksamt på sonen varje gång han harklar sig. När ska han börja..?). Min mammas födelsedag, hon fyller sextiofem i morgon, får vi fira en annan dag. Tror vare sig hon eller resten av släkten vill ha oss där.

Ledig liksom! Man är ju helt slut efteråt!






tisdag 1 april 2014

Tjejer är inga fendrar!

Sitter med tekoppen i handen och läser på Facebook. Sätter nästan i halsen när jag läser en statusuppdatering från en vän:


"Ser Lars Ohly prata om fotbollsvåld på morgontv. Han säger att han vill se fler kvinnor gå på fotboll för att få lugnare stämning på läktarna. Precis som i skolan, Lars... Ska tjejer behöva hålla ordning på killar där också? Kanske läge att jobba med killarna istället?!?"

Säger han verkligen så? är min första tanke. Frågar om det är ett aprilskämt, hoppas så att det är ett aprilskämt. Nej, det händer. Lars Ohly, tidigare partiledare för Vänsterpartiet tycker att det behövs kvinnor som mjuka kuddar mellan männen på fotbollsmatchen. Som fendrar man har på båtar för att de inte ska slå i varandra eller bryggan.

Precis som Eva skriver - ja, hon heter så, denna kloka kvinna som såg och skrev - används tjejer precis så i skolan. Titta i vilket klassrum som helst, vid morgonsamlingen sitter barnen i princip alltid varannan tjej, varannan kille. Syftet? Det blir lugnare så.

Jag var själv en fender. Efter sexan splittrades vår klass, vi skulle slås ihop med flera andra klasser, dessutom från en annan skola. Jag hamnade i "fel" klass, inte i den alla mina kompisar gick. Anledningen min lärare gav till tolvåriga jag var att det fanns en kille i klassen som behövde ha någon stabil där. Någon som sa ifrån.

Nog sa jag ifrån alltid men inte hjälpte det. Jag hamnade i den klassen och killen jag skulle vara där för dök i princip aldrig upp för givetvis behövde han stöd från vuxenvärlden, inte från en tjej han knappt pratat med.

Det är inte oss tjejer det handlar om när killar och män bråkar, stör, slåss, pratar för mycket eller vad det nu är. Det är killarna det handlar om. Jag vägrar vara en fender och jag vägrar låta min dotter vara en. Män är inga hjälplösa offer som guppar runt och råkar putta till andra, likt båtarna vid en brygga. Män behöver mjuka kuddar runt sig lika mycket eller lika lite som kvinnor gör det. Sluta behandla män som mindre vetande. Sluta behandla män som offer för omständigheterna. Min son ska inte ha fendrar runt sig, han ska lära sig att uppföra sig som folk.

Cred Eva Halling, läs hennes blogg också, den är toppen!