Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

tisdag 30 april 2013

Vårtal - tal till våren - Kumla 2013

Här är det tal jag höll vid Valborgmässofirandet vid Kumlasjön. Hotande mörka moln försvann ganska lagom men det var hyfsat kallt att stå där i kjol och utan jacka :-)
Det finns två tal som är väldigt ärofulla att få hålla men ganska otacksamma. Det ena är just Talet till Våren. Det andra är nyårstalet. Jag minns bara ett enda vårtal och det är förra årets som Mats Hellgren (M) höll för han är en god vän så jag lyssnade och han pratade med humor - om grottmänniskor!




Tal till våren

En annan Kristina längtade efter ”ljusa kvällar om våren” – och nog kan man sympatisera med henne…

Aftonbladet hade en rubrik här ganska nyss ”Våren är inställd” Nästan så man tror på Aftonbladet!

Ett tal till våren… Blir kanske snarare ett tal MOT vintern…

Tusen sinom tusen eldar tänds runt om i Sverige i kväll. Från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr.
Vi tänder våra eldar – men varför? För att jaga bort oknytt - björnar, häxor och troll för att djuren ska kunna gå i vall? Nja, så många kor brukar vi inte ha här vid Kumlasjön och förhoppningsvis inga troll heller men någonstans i vårt undermedvetna, i det inre av oss som längtar och trängtar efter traditioner och det välbekanta finns kanske ändå någonting som säger att vårelden är det som jagar bort det onda.

Tusen sinom tusen våreldar tänds i Sverige ikväll – och runt om oss står världen i brand.
Runt omkring i världen brinner eldar, våreldar, som vill jaga bort oknytt och allt det onda. Det brinner på gator och torg och det brinner i hjärtan.

Våren – så mycket Du får symbolisera. Ungdomens vår. Den arabiska våren. Du är per definition rebellisk. Upprorisk. Ju hårdare, mörkare och kallare vintern har varit, dess våldsammare, ljusare och varmare tycks våren oss.
En tam vinter övergår i en tam vår och blir så småningom sommar utan att någon egentligen lägger märke till det. En hård vinter bygger upp inför våren så att när väl fördämningarna brister finns ingen återvändo. Visst kommer ett och annat försök från vintern att trycka ner dig. Visst kommer det hårda vindar, frost som biter sönder knoppar, snö som täcker spirande gräs – men aldrig, aldrig att vintern vinner. Något stukad och tilltufsad och med färre blommor, reser sig den rebelliska våren och slår tillbaka. Inte med det kalla och hårda – vinterns vapen - utan med värme och envishet.

Våren finns i vår flagga, vår blågula fana som fladdrar mot dunkla skyar.
Där finns den gula tussilagon, det kanske första och mest efterlängtade vårtecknet av alla. Ensam först, trotsande kyla och emellanåt asfalt tränger sig den lilla, gula blomman upp, envis som våren själv. Den första tussilagon bereder väg för många, många andra och snart lyser vägrenar och dikeskanter av solens färg. Tussilagon som barnen plockar med så kort stjälk att den minsta äggkopp ändå är för stor.
Där finns blåsippan, den som först syns i söderläge vid husgavlar men som snart vågar sig ut i hagar och skogsdungar men så skör att vi måst fridlysa den. Blåsippan som kommer när det ”ännu är vinter kvar…”
Där finns också det vita, stången som reser sig hög och rak. Vitsippan. Vitsippan som dröjer, väntar, avvaktar men när den kommer, kommer i tusental. Vita hav i björkdungarna… Vitsippor som kommer hem i knöliga, stora buketter.

Alla har vi lite av det i oss – tussilagons mod och envishet som får många att följa, blåsippans första försiktighet som kanske bottnar i vetskapen om att den lever farligt och så vitsippans avvaktande väntan som slutar i massuppror.
Nog känner vi alla en tussilago som envist vägrar ge upp, som vet att om hen bara lyckas tränga igenom vinterns grepp kommer få andra med sig. Nog känner vi alla en blåsippa som vågar sig fram där det är lä och varmt men som så småningom tar steget ut. Nog känner vi alla vitsippan – den som efter väntan på våren väller fram, ostoppbar.


Blåklint i själ och hjärta... Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi jag skulle stå på en scen och säga jag vill vara en tussilago. Jag vill vara en tussilago, en tussilago som går i bräschen för våren. Våren som för oss här upp i Norden är så välkommen just för att vintern är så lång - så som ljuset alltid välkommas mest där mörkret varit som störst. Ljusa kvällar om våren…

Tusen sinom tusen eldar tänds ikväll för våren och tusen sinom tusen brinner redan och vägrar slockna. Våren vinner alltid över vintern, hur lång den än tycks vara.

Aftonbladet hade helt klart fel, våren är aldrig inställd.
Ett fyrfaldigt leve för våren – för den lever…
Leve våren! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


onsdag 10 april 2013

Jag gillar Kumla!

Det här skrev jag som ett inlägg på NA-bloggen i maj förra året och den stämmer fortfarande.



Jag får emellanåt i debatter höra att vi i oppositionen är emot allting och att vi inte borde bo i Kumla eftersom vi uppenbarligen tycker att allting är så himla dåligt.

Jag tycker definitivt inte att allting i Kumla är dåligt! Jag gillar Kumla!

Jag har precis kommit hem från Folkpartiets partiråd i Stockholm och vi har ägnat två dagar åt att diskutera vårt nya partiprogram. Jag satt bland annat i gruppen som diskuterade ”Kultur” och kunde på flera områden lyfta fram Kumla som ett lysande exempel. Biblioteket är ett sådant – sexhundra besök om dagen, elva lån per invånare, barnteatrar, föreläsningar och sanslöst engagerad personal som ständigt hittar på nya saker. En sak jag lyfte fram var okänd för övriga i gruppen; Bokbollen. Alla barn får egna böcker redan på ett tidigt besök på BVC och sedan från biblioteket, ett toppenprojekt som ger alla barn ett eget litet bibliotek.

Det här var något alla blev väldigt intresserade av – kultur ligger rent generellt folkpartister varmt om hjärtat – och jag tror att det tack vare FP Kumlas representation i partirådet nu kommer ordnas Bokbollar runt om i Sverige.

Jag pratade om våra fantastiska sändningar från exempelvis The Met i folkets Hus, jag pratade om våra studieförbund (och fick med mig en idé själv från annat håll) och hur vi i Kumla tack vare framför allt Studiefrämjandet har flest rockband per capita. Vi har massor med bra saker i Kumla, massor med bra saker jag gillar. Det här är bara några saker på ett enda område.

Sedan finns det saker som kan bli bättre och saker jag inte gillar alls. Skolan är ett område som är eftersatt på väldigt många sätt och inom kulturen tycker jag att det finns annat att satsa på än fler konstverk så som bullerplank… Jag tycker att Kulturskolan borde ligga under Kultur- och Fritidsnämnden för att inte behöva konkurrera med den lagstadgade undervisningen på samma vis som nu är fallet när den ligger i samma budget som allt annat under barn- och utbildning. Jag hade också velat prioritera annorlunda. Sjöparken är fin och finare blir den men liksom jag skulle gilla en ny TV hemma så inser jag att var sak har sin tid och att om man satsar på ett område får ett annat lida. Man säger gärna från (S) att man gör både ock – jag ser inte riktigt det. Köper vi en ny TV hem blir det ingen semester – bygger man en sjöpark blir det mindre pengar kvar till annat.

Jag är politiker för att jag vill förändra och förbättra men det betyder inte att jag vill riva Kumla och göra om allting! Kumla en blomstrande kommun- absolut, men jag vill så lite andra blommor än rosor. Blåklint till exempel!


torsdag 4 april 2013

...och alla frågar varför Christina inte super...

Jeppe på berget är en nästan två hundra år gammal komedi av Ludvig Holberg. Den handlar om Jeppe som super hårt, blir bedragen och misshandlad av sin hustru och när han full ligger utslagen kläs han på skämt upp av den baron på vars mark han bor och alla låtsas att han är herre på slottet. Många travesterar på ett (egentligen flera) citat härur och så även jag ovan - alla säger att Jeppe super men ingen frågar varför Jeppe super. Ungefär. Det är som sagt två hundra år gammalt och tolkat och översatt många gånger.
Hur som helst. Jag dricker väldigt lite och väldigt sällan. Jag får med andra ord Holbergs fråga ofta - fast tvärtom. Varför dricker inte du?

Rör inte min sup! är en dokument inifrån-dokumentär från 2011. Här berättar barn hur de upplever vuxna som dricker alkohol. Ordet "läskigt" återkommer ofta. Nu är det viktigt att påpeka att det inte i första hand handlar om fylleslag utan helt enkelt fester där barn och vuxna är med och där de vuxna dricker alkohol. Eller en vanlig middag.

För det är vardagsdrickandet det handlar om. Missbrukarna har vi koll på. Där är vi politiker överens att så ska det inte vara och barnen ska skyddas. Men barnen som växer upp i helt vanliga hem där det dricks vin till maten - dem är det väl inte någon som behöver hålla koll på?! Några glas vin betyder ju inte att man är full?

Nej men onykter. Och när du är onykter beter du dig annorlunda. Fråga dina egna barn. Fråga ditt eget barn-jag.

Jag minns väldigt väl groggarnas glada tid under åttiotalet. Jag är född 1979 och var barn på åttiotalet och blev tonåring under nittiotalet. Jag minns så väl när vi gick hem från mina föräldrars vänner en kväll. De hade druckit, vad vet jag inte. Inget fylleslag, som sagt. Några groggar, lite vin kanske. Vi gick hem och jag var trött i benen, trött i hela mig eftersom det var natt. Kan väl ha varit en sex år, ungefär som min dotter är nu och fick, precis som hon får göra när hon är trött, sitta på pappas axlar. Problemet var att han inte var nykter och jag var livrädd hela vägen hem att han skulle ramla där i mörkret med mig på axlarna. Jag var klarvaken och spänd och ville ner men jag hade ju tjatat om att jag var trött... Värst var när vi gick över spången vid bäcken. Tänk om han snubblar, halkar, faller.

Jag minns också hur annorlunda mina föräldrar blev, båda två, när de drack. Mamma var aldrig otäck eller läskig utan bara annorlunda men pappa var jag rädd för. Barnen i filmen beskriver hur de vuxna kan bli så arga. Jo, jag minns ilskan.

Att jag dricker väldigt lite och sällan - jag är inte nykterist - beror nog en del på det här men det är inte hela sanningen. Då skulle många fler dricka mindre. Grejen är att jag inte gillar vin eller öl, alls. Jag tycker inte att det är gott och jag förstår inte varför jag ska dricka något jag inte tycker om. Jag förstår heller inte varför jag ska lära mig att tycka om det, vilket många säger att man gör om man bara håller på tillräckligt länge. Samma sak med kaffe för övrigt. Jag gillar inte kaffe, ergo, jag dricker inte kaffe. Jag gillar söta drinkar som inte smakar alkohol så varför hälla i någon då?





Jag hade en period i tonåren när jag drack på tok för mycket. Ungefär som tjejerna som är med i dokumentären. Vi festade, jag och mina kompisar och vi drack ungefär allt vi kunde få tag på. Lågvattenmärket är förmodligen när vi blandade spriten med lingonsylt när allt annat, inklusive groggvirket, var slut.

Idag skrattar vi åt den tiden.

Men jag vill aldrig att min dotter upplever något sådant. Eller min son heller. För det hände saker. Och att värre saker inte hände... ja, det handlade bara om tur.

Jag har interpellerat och debatterat alkohol i Kumla förut. Jag tycker vi ska ha en alkoholpolicy i kommunen men det tycker inte majoriteten. Det hör till att man dricker. Det är kutym. Nu är det ju sällan barn med vid de tillfällen då detta är aktuellt men det spelar mindre roll för vad är det för signaler vi sänder ut? Att det hör till att man dricker när man träffas när man är vuxen.
Är det så förbaskat konstigt att tonåringar då gör allt för att få tag i alkohol? Det är ju så man gör när man är vuxen.

Vi har alkoholtillstånd i ishallen. Varför? För att fler ska komma dit och titta. Vad är det som ska locka egentligen - öl eller hockey?

När jag dricker vatten till maten blir folk provocerade. Ännu mer eftersom jag drivit frågan kring alkohol. Är det ett statement? VILL jag provocera?!
Nej, men jag gillar inte vin.

Ibland orkar jag inte med diskussionen och faktum är att jag äter en medicin som man helst ska låta bli att blanda med alkohol. Ett enkelt svar folk nöjer sig med. Men varför ska det vara så? Varför ska folk fråga överhuvudtaget - för precis som ingen frågar Jeppe är det ingen som frågar någon annan heller som dricker varför personen ifråga dricker.

Varför dricker du? För att det är gott? Var det gott första gången också? Eller för att du har roligare? Vad säger det, egentligen, om dig och din omgivning? Jag dansar, skrattar och flamsar och folk förutsätter att jag är onykter. Tänk, jag kan ha kul ändå.

Mina barn har aldrig varit på en fest där vuxna druckit alkohol. Varför skulle de behöva det? Mina barn har däremot varit med när deras pappa druckit en öl till maten och jag en cider. Hur det upplevde det? Jag vet inte, jag har inte frågat. Det borde jag kanske göra. Men som de flesta så tycker jag att en öl och en cider inte är något alls egentligen. Ingen blir full på en öl. Fast man får inte köra bil, så något händer uppenbarligen. Men barnen får vara med.