Almedalsveckan lider så sakteliga mot sitt slut för min del. Idag är sista heldagen för färjan hemåt lämnar Gotland vid tre i morgon. Jag har haft - och har fortfarande - så sanslöst roligt och önsnkar någonstans att det skulle fortsätta längre men å andra sidan är jag ganska slut som atist nu. Hjärnan är inte alls lika med längre.
Skiftande blandning av seminarium idag - liksom alla andra dagar. Dagen började klockan åtta med "När är det lönsamt? Ett samtal om socioekonomisk utvärdering" där min favoritnationalekonom Ingvar Nilsson medverkade. Han presenterade Tierpsprojektet - en del av samordningsförbundets verksamhet i Uppsala Län där man tagit sig en funderare kring ungdomsarbetslösheten. Man har uutgått från 60 långtidsarbetslösa unga med en mycket komplex och sammansatt bild och tittat på vad det kostar att inte hjälpa dem.
Det påminner mycket om det Trelleborg och Södertälje gör vilket ju inte är så kostigt då det är Ingvar Nilsson som gjort matematiken på samtliga ställen.
Ju färre som jobbar ju längre måste de som har jobb arbeta. Det är enkel matematik, något Reinfeltd försökte l'gga fram men fokus hamnade på siffran 75 istället för vad som är grundproblematiken. Produktionen går ner och människorna måste försörjas. Dessutom har de som står utanfön nästan alltid en problematik och ju längre någon finns i ett utanförskap dess mer accelererar det. Ett utanförskap kostar 270 000 per år, mycket mer än de 70 000 i försörjningsstöd kommunen räknar med. Man missar det runt om som är osynligt. En missbrukare snittar på ungefär 200 insatser. Säger man att denne missbrukare kostar 70 000 har man ingen helhetssyn - och vem klarar av att se 200 insatser! Måste dock följa på individnivå för att se de verkliga kostnaderna.
En sådan sak går inte att bygga på eldsjälar utan det måste finnas en struktur.
Invar Nilsson menar att skolan är den mest aktiva utstötningsfaktorn i vårt samhälle. Samtidigt - menar jag - är möjligheterna oändliga just tack vare skolan där vi de facto möter varenda unge. Det finns tidpunkter i ett barns uppväst då utanförsskapsaccelerationen går fortare och är tydligare. En sexåring som har svårt att sitta still är något att uppmärksamma, skiftet mellan mellanstadiet och högstadiet är eb svårt period för många liksom mellan högstadie och gymnasie samt gymnasiet och jobb/studera vidare.
Mellan 12 och 13% av en årskull faller ut efter gymnasiet. Varför levererar skolan 13 000 ungdomar varje år till ett utanförskap? Siffran får mig att hissna! Varför gör man inte mer för att lösa problemet?!
Ingvar Nilsson säger också att vi hela tiden måste tänka "Vad är priset om vi inte agerar?" Det blir en kortsiktig investeringspuckel i början men man ska tänka långsiktigt för att se potentiella långsiktiga rehabvinster.
Det här, påpekar han, är god ekonomisk hushållning, helt enligt kommunallagen kap 8.
Hur gör man då? Ja, idag är det ofta dålig balans mellan problem, mål och resurser. Vi vet inte alltid vad problemet är och vi vet inte hur mycket resurser som behövs. Vi vet heller inte alltid vad målet är.
Först behöver man definiera rätt problem som ska lösas. Många gånger tror vi att vi ska tillföra kompetens, vilja, lust och förmåga att lära. Det låter helt självklart i mina öron först att det är det vi ska göra. När man tänker på saken en stund så inser man att så inte är fallet. De här ungarna - de 60 man jobbar med i Tierp - är så långt utanför allting att de först måste förstå själva livssammanhanget. De behöver social utveckling, emetionell utveckling och sedan kompetensutveckling. Att förstå och acceptera meningen med livet.
Det här är inte lätt. Först behöver man lära känna för att bygga tillit. Tilliten bygger självkänsla. Självkänslan gör att det är lättare att lyckas och då har vi ett resultat.
Vi pratar ofta om att ha höga förväntningar. Jag ser det som självklart att möte elever med höga förväntningar. Här - säger Ingvar Nilsson - får man inte sikta mot stjärnorna i hopp om att nå trädtopparna för siktar man mot stjärnorna kommer man alltid att misslyckas och misslyckanden får inte ske när de gäller dessa unga! Små steg som alltid lyckas är nyckeln. Att sätta höga mål är inte bara att inte nå målen utan vi gör de här unga människorna till förlorare - igen.
Vi behöver driva strukturförädringsfrågor. Vi behöver hitta former som hanterar skolfrågorna i samband med sociala frågor. Tidig upptäckt - hur många gånger har jag inte hört förskollärare säga att de kan peka ut de barn som är i riskzonen? Jag har hört mödravården säga samma sak!
Att avstå från aktivt arbeta med att rehabilitera är mänskligt tveksamt!
Avslutar med ett citat från Ingvar Nilsson - ett svar på en kommentar från publiken som tyckte att det var knöligt att sammarbeta med arbetsförmedlingen; "Arbetsförmedlingen en av våra sista Stalinistiska strukturer!" Snacka om att det behövs en strukturförändring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar