Politik, jobb och barn

Hur länge har man "små barn" och "småbarn"? Är mina barn små? Åtta och sex? Var de små när de var sex och fyra? Så gamla var de när jag slutade vara fritidspolitiker och blev "yrkespolitiker".





I en artikel på Kumlanytt sägs av kommunstyrelsen vice ordförande - men det sägs i andra sammanhang också, det här är bara ett exempel - att de finns flera som är på gång inom deras parti men de har småbarn och kan därför inte ha heltidsuppdrag.

Jag är visserligen arvoderad för en halvtid men jobbar heltid, vissa veckor trettio timmar, andra sextio. Jag är oppositionsråd och jag är gruppledare för Folkpartiet i Kumla - det vill säga partiföreträdare.

Jag upplever att det politiska uppdraget är friare än de flesta jobb jag haft på heltid. Jag kan i mångt och mycket välja när jag ska göra vissa saker - utom möten då - och lägger det kvällstid. Då kan jag hämta tidigt, vara med barnen tills maken kommer hem och sen jobba igen. Så kunde jag inte göra när jag jobbade inom restaurang eller vården och då var det också helger och kvällar. Varför skulle det vara svårare att ha ett politiskt uppdrag när man har barn än att ha ett annat jobb? Under förutsättning att man inte är ensamstående för då är det nästan hopplöst.

Man brukar säga att politiker är man dygnet runt och jag håller med. Jag släpper aldrig helt politiken. Inte ens när vi var på semester i drygt två veckor - en semester maken påtalat vikten av efter att jag kommit hem en sen kväll och han skämtsamt sa "Bor du här?" Jo, för jag träffar barnen. Maken är det lite sämre med - släppte jag helt. Mejlen är alltid med och även om telefonen var avstängd (den betalas av Kumlas skattebetalare och kostnader för att jag befinner mig utomlands tycker jag inte ska bekostas av skattekollektivet. Det fanns andra sätt att få tag på mig.) så fanns det Wi-Fi på hotellet och jag kunde därför hålla mig ajour via bland annat facebook. Under tiden jag var borta hade jag en debattartikel i NA och en replik och det kom reaktioner på dem, en kommun står aldrig still så det hände mycket i Kumla, det kom frågor och synpunkter. Jag höll koll men kände mig ändå ledig.

Grejen är att det här inte är något unikt för politiker.

Jag har flera vänner som är präster. Här kan vi snacka om att aldrig vara ledig! Man säger inte nej till en församlingsmedlem som förlorat en anhörig även om klockan är ett på natten - eller för den delen om man själv är på kalas. Det är helger och kvällar och den där lediga måndagen är liksom ingen garanti! Man står på stand-by hela tiden, mer eller mindre ständig jour.

Jag är lärare i grunden. Visst försöker man styra så att det mesta hamnar dagtid men det ringer föräldrar på kvällarna, det är föräldramöten, APT - inom exempelvis förskolan ligger de ofta efter stängning. Många lärare gör som jag gjorde och som jag gör nu; går hem hyfsat tidigt, hämtar de egna barnen och sitter sedan och gör planeringen på kvällar och helger. Man pratar om rak fyrtio-timmarsvecka även för lärare och visst, en del skulle nog lösas då men ska man säga åt en förälder att den får ringa tillbaka nästa dag, före fem?!

Jag har jobbat inom restaurang och handels. Skillnaden här var att jag inte tog med jobbet hem men å andra sidan kunde jag heller inte styra över min vardag. Jag jobbade när jag var schemalagd vilket var kvällar, helger, nätter, tidiga morgnar... När sonen var nyfödd jobbade maken på McDonald´s. Han började klockan sex på morgonen och eftersom vi bodde i Nynäshamn och restaurangen låg inne i Stockholm gick han upp halv fyra, gick ut med hunden och åkte iväg. Han slutade tre vilket gjorde att han var hemma vid fem om han inte missade tåget. Lite senare, när vi hade flyttat till Kumla, jobbade han på Jysk. Ofta var tiderna 10-19/20 så han var bort mellan nio och tjugoett ungefär. Sonen sov knappt alls som liten så de sågs på nätterna... Så ser det ut för många.
Ett år jobbade maken och jag (vi jobbade på samma restaurang då) stängning nyårsnatten och öppning nyårsdagen. Var knappt någon idé att åka hem. Vi hade inga barn då och hade vi haft det varit svårt, näst intill omöjligt.

Inom många yrken jobbar man jul, nyår, påsk, midsommar... Det kan också vara svårt att få ledigt eftersom man själv måste hitta någon att byta pass med. Inom politiken finns det ofta - inte alltid men ofta - en ersättare eller en vice som kan gå in. Det ligger aldrig möten på röda dagar, helger, jul, nyår... Vi i Kumla har dessutom försökt hålla så rent som möjligt under skolloven.

Jag jobbar fler timmar än jag gjort inom något annat jag sysslat med (bortsett från de månader på Burger King då jag tog alla extrapass jag kunde eftersom jag hade varit sjukskriven några veckor och inte fått ett öre) men jag är också friare än inom allt annat jag gjort och bortsett från vissa perioder som är väldigt intensiva så har jag möjlighet att umgås mycket med mina barn - även om de hellre träffar sina kompisar när jag hämtar tidigt.

Är man ensamstående är det som sagt nästan hopplöst att engagera sig politiskt just för att så mycket ligger på kvällarna. Det är något helt annat. Det gäller för övrigt också många andra yrken... Mycket bygger på att man är två som hjälps åt. Jag tycker visserligen att min man är bäst i världen men jag hoppas innerligt att han inte är ett enastående undantag.