Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

torsdag 17 januari 2013

Fattiga barn och fattig barndom


Debattens vågor går höga efter gårdagens program om Barnfattigdom. Det bloggas, twittras och skrivs krönikor. En av dem som var med i programmet och som skrivit är Susanna Alakoski. Hon menar att man ser det man vill se och drar också slutsatsen att fattigdom och brottslighet hänger ihop. Själv stal hon och "givetvis" hoppade hon av gymnasiet.
Jag har ingen anledning att ifrågasätta Alakoskis erfarenheter. Det är hennes uppväxt, hennes verklighet.

Jag skulle dock vilja nyansera diskussionen något.

Så länge fokus ligger på fattigdom kommer vi aldrig fram till kärnan - de barn som far riktigt illa.





Jag har sett barn från välbärgade familjer som ändå inte har ordentligt med kläder på vintern. Inte för att det inte finns pengar utan för att de vuxna inte bryr sig, har förmåga att se eller förstå. Det kan bero på allt möjligt, missbruk, skilsmässa, sjukdom, psykisk ohälsa... Jag har också sett barn som har direkt olämpliga kläder för att de vuxna inte orkar säga ifrån. Dessa barn far också illa. En sexåring som vägrar ha något annat än knähöga stövlar med klack och kort plastkjol ska inte få sin vilja igenom när det är tio minus. Knappt annars heller.
De som inte får frukost på morgonen för att det inte finns mat hemma eftersom ingen har handlat - inte för att pengarna inte finns utan för att ingen orkar mår sämre än det barn som lever under knappa förhållanden men med vuxna som fungerar omkring sig.

Nå, jag bor i stort hus, har två bilar, en man som är ingenjör med bra lön och själv har jag med mitt halvtidsarvode mer än jag hade haft som lärare. Vad vet jag?

När mina föräldrar skiljdes gick jag i trean.
Jag och mamma flyttade från villan till en lägenhet. Mamma jobbade inte i byn utan några mil bort. När vi flyttade hade vi inga möbler - alls. Vi fick en soffa och en säng av mammas kompis. En lampa till köket fick vi också. Ett tag fick jag äta en gång extra i skolan på eftermiddagarna.

Mamma gick till socialen och de sa åt henne att hon absolut var i behov av stöd men för att de skulle kunna hjälpa henne var hon tvungen att sälja bilen.
- Men då blir jag ju av med jobbet, svarade mamma, jag är anställd med bil.
- Ja men blir du av med jobbet får du ännu mer i bidrag! blev svaret.

Mamma behöll bilen, slutade röka och vi hankade oss fram. Vi flyttade till Örebro och mamma jobbade heltid och pluggade halvtid. En vinter hade jag gympaskor och oljerock vilket var kallt. Jag ärvde kläder av mina kusiner. Mamma köpte i princip aldrig något åt sig själv.
Mamma prioriterade. När min bror kom åt vi jordnötsringar och popcorn - å andra sidan blev det makaroner och pannkakor de flesta andra dagar. Eftersom mamma jobbade och pluggade fixade jag mycket själv från att jag var tio år och makaroner, äggröra och pannkakor var enkelt att göra och billigt.

Mycket blev bättre när mamma träffade sin sambo. Att vara ensamstående är tufft!
Jag gick på ridskola hela tiden och idag, som vuxen, inser jag hur mycket mamma gav upp för att jag skulle kunna göra det. Mamma ville inte att allting skulle tas ifrån mig bara för att hennes äktenskap inte fungerade men jag kan säga att jag nog hade resonerat annorlunda själv.

Jag såg oss aldrig som fattiga men ett tag levde vi under existensminimum. Mamma orkade - hur vet jag inte. Klart jag var avundsjuk på klasskompisarna - och jag är fortfarande avundsjuk på andra som har sådant jag inte har.

Jag hoppade inte av skolan, jag stal inte, jag började inte med droger. Däremot har jag vänner från samma område i Örebro - vi bodde i Oxhagen - som hade mer pengar men föräldrar som inte fungerade och som idag inte lever på grund av missbruk, som suttit inne eller som själva lever som föräldrarna gjorde och för vidare det ytterligare en generation. Jag har vänner från bättre områden också som det gått likadant för - pengar eller ej.

Barn som far illa handlar inte om pengar i första hand. Det är sjukt mycket större än så men så länge vi använder ordet "Barnfattigdom" och sätter likhetstecken mellan det och misär - fast det handlar om att ha det relativt sämre än andra - kommer vi negligera de som verkligen har det taskigt. De som verkligen behöver hjälp och stöd.


I Expressen finns en annan krönika med vidare perspektiv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar