Det finns två tal som är väldigt ärofulla att få hålla men ganska otacksamma. Det ena är just Talet till Våren. Det andra är nyårstalet. Jag minns bara ett enda vårtal och det är förra årets som Mats Hellgren (M) höll för han är en god vän så jag lyssnade och han pratade med humor - om grottmänniskor!
Tal till våren
En annan Kristina längtade efter ”ljusa kvällar om våren” – och nog kan man sympatisera med henne…
Aftonbladet hade en rubrik här ganska nyss ”Våren är inställd” Nästan så man tror på Aftonbladet!
Ett tal till våren… Blir kanske snarare ett tal MOT vintern…
Tusen sinom tusen eldar tänds runt om i Sverige i kväll. Från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr.
Vi tänder våra eldar – men varför? För att jaga bort oknytt - björnar, häxor och troll för att djuren ska kunna gå i vall? Nja, så många kor brukar vi inte ha här vid Kumlasjön och förhoppningsvis inga troll heller men någonstans i vårt undermedvetna, i det inre av oss som längtar och trängtar efter traditioner och det välbekanta finns kanske ändå någonting som säger att vårelden är det som jagar bort det onda.
Tusen sinom tusen våreldar tänds i Sverige ikväll – och runt om oss står världen i brand.
Runt omkring i världen brinner eldar, våreldar, som vill jaga bort oknytt och allt det onda. Det brinner på gator och torg och det brinner i hjärtan.
Våren – så mycket Du får symbolisera. Ungdomens vår. Den arabiska våren. Du är per definition rebellisk. Upprorisk. Ju hårdare, mörkare och kallare vintern har varit, dess våldsammare, ljusare och varmare tycks våren oss.
En tam vinter övergår i en tam vår och blir så småningom sommar utan att någon egentligen lägger märke till det. En hård vinter bygger upp inför våren så att när väl fördämningarna brister finns ingen återvändo. Visst kommer ett och annat försök från vintern att trycka ner dig. Visst kommer det hårda vindar, frost som biter sönder knoppar, snö som täcker spirande gräs – men aldrig, aldrig att vintern vinner. Något stukad och tilltufsad och med färre blommor, reser sig den rebelliska våren och slår tillbaka. Inte med det kalla och hårda – vinterns vapen - utan med värme och envishet.
Våren finns i vår flagga, vår blågula fana som fladdrar mot dunkla skyar.
Där finns den gula tussilagon, det kanske första och mest efterlängtade vårtecknet av alla. Ensam först, trotsande kyla och emellanåt asfalt tränger sig den lilla, gula blomman upp, envis som våren själv. Den första tussilagon bereder väg för många, många andra och snart lyser vägrenar och dikeskanter av solens färg. Tussilagon som barnen plockar med så kort stjälk att den minsta äggkopp ändå är för stor.
Där finns blåsippan, den som först syns i söderläge vid husgavlar men som snart vågar sig ut i hagar och skogsdungar men så skör att vi måst fridlysa den. Blåsippan som kommer när det ”ännu är vinter kvar…”
Där finns också det vita, stången som reser sig hög och rak. Vitsippan. Vitsippan som dröjer, väntar, avvaktar men när den kommer, kommer i tusental. Vita hav i björkdungarna… Vitsippor som kommer hem i knöliga, stora buketter.
Alla har vi lite av det i oss – tussilagons mod och envishet som får många att följa, blåsippans första försiktighet som kanske bottnar i vetskapen om att den lever farligt och så vitsippans avvaktande väntan som slutar i massuppror.
Nog känner vi alla en tussilago som envist vägrar ge upp, som vet att om hen bara lyckas tränga igenom vinterns grepp kommer få andra med sig. Nog känner vi alla en blåsippa som vågar sig fram där det är lä och varmt men som så småningom tar steget ut. Nog känner vi alla vitsippan – den som efter väntan på våren väller fram, ostoppbar.
Blåklint i själ och hjärta... Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi jag skulle stå på en scen och säga jag vill vara en tussilago. Jag vill vara en tussilago, en tussilago som går i bräschen för våren. Våren som för oss här upp i Norden är så välkommen just för att vintern är så lång - så som ljuset alltid välkommas mest där mörkret varit som störst. Ljusa kvällar om våren…
Tusen sinom tusen eldar tänds ikväll för våren och tusen sinom tusen brinner redan och vägrar slockna. Våren vinner alltid över vintern, hur lång den än tycks vara.
Aftonbladet hade helt klart fel, våren är aldrig inställd.
Ett fyrfaldigt leve för våren – för den lever…
Leve våren! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar