Politik är att vilja. Politik är att drömma. Politik är att vilja förverkliga drömmar.

Politik är att vilja men politik är också att drömma. Vi drömmer om ett annat, bättre samhälle, en bättre värld och det är politiken som ska få våra drömmar att bli verkliga. Politik byggs av drömmar och hopp. Utan drömmar och visioner fyller vi politiker ingen funktion.

När jag var tio flyttade jag till ett av de områden som kallas för utanförskapsområden, Oxhagen i Örebro. Jag gick mellanstadiet på Oxhagsskolan, det som nu är Hagaskolan, och högstadiet på Vivallaskolan. Båda skolorna var fulla av kontraster, skillnader. Jag generaliserar en del, för givetvis finns det problem i villor likväl som i lägenheter, självklart fanns det väl fungerande familjer även på Tornfalkgatan, fullt av dem! Men skillnader fanns - och finns. Något så trivialt som födelsedagar visar på skillnaderna. 

Alla barn fyller år men alla barn firas inte, har inte kalas. Frågan är både hur du ska ha råd att bjuda men också hur du ska kunna gå på de kalas som i sin tur följer med att du själv bjudit andra. Vi barn i lägenheterna på Tornfalkgatan brukade köpa en gurka, sätta i tandpetare och på dem geléhallon och stoppa i en kruka med papper och överst chokladgodis och kallade det för en godis-kaktus. Vi var flera stycken som delade på samma gurka som present till någon. Minns själv hur glad jag blev över min. I villorna i Haga var det oftare köpta presenter. Att ge en gurka till någon som i sin tur gett dig en dyr köpt present är inte helt enkelt. Det är lättare att då vare sig bjuda eller gå. 

På Vivallaskolan gick barn från villorna i Lundby och barn från lägenheterna i Vivalla. Segregationen i skolan var i det närmaste total. Självklart fanns broar mellan oss barn men det var inte många. Själv umgicks jag med barnen från Lundby, min kusin var en av dem. Varje fredag var vi i Mikaelkyrkan där vi först sjöng i kör och sedan – om det var vinter – spelade innebandy och åt glass. På somrarna var det volleyboll som gällde. Under tiden var det fler och fler av mina gamla kompisar i Oxhagen som spårade ur, deras fredagar såg helt annorlunda ut. Idag lever inte alla.

Jag blev politiker och Folkpartist för att göra skillnad för de barn som lever så idag. Det är för att jag sett de här kontrasterna, levt med att det inte finns pengar till matsäck på utflykten eller än värre, skridskor till idrotten med sänkta betyg som följd. För att jag sett mina vänner gömma lapparna som handlade om insamlingar till present åt lärarna eftersom de visste att hemma fanns inga pengar att få. För att jag vet hur svårt det är att be om en nya vinterskor när det finns så mycket annat som behövs. Ett par kalla tår är ett billigt pris då. Det är för att jag som lärare vet hur svårt det är att möta de barn som kommer till Sverige, ofta med djupa trauman i bagaget. Hur svårt det är att ge dem den start de behöver i sitt nya land, ge dem nycklarna till språket och möjlighet att förverkliga sig själva eftersom förutsättningarna inte finns. Det är för att jag vet hur svårt att det är att vara åtta år med föräldrar som ligger i en vårdnadstvist där du vare sig vill eller kan ta ställning och där du används som en bricka i spelet och inte riktigt räknas, för du är ju ett barn. Barn vet inte sitt eget bästa, det vet ju alla vuxna. Det är för att jag vet hur det är att vara elva år och se sin kompis pappa bli hämtad med polisbil mer eller mindre varenda fredag. Det är för att jag vet hur det är att vara femton och se samma kompis själv bli hämtad med polisbil. Det är för att jag vet hur det är att vara ett av dessa barn och för att jag vill göra skillnad. Det är därför jag är Folkpartist och politiker.

Politik byggs av drömmar och hopp. Vi vill förändra världen och göra den till en bättre plats att leva i. Kan vi drömma om en värld där barn slipper gå till skolan med ont i magen för att de återigen ”glömt” matsäck, kan vi drömma om en värld där det inte spelar någon roll var du bor, kan vi drömma om en värld där varje barn ses som en individ med egna rättigheter när föräldrarna tvistar - då kan vi också göra skillnad. Det är våra drömmar och visioner som utmynnar i förslag som gör skillnad. Liberalismen har en stolt historia, vackra drömmar som blev verklighet. Drömmen om allmän och lika rösträtt. Drömmen om sociala reformer utan socialism. Drömmen om eget rum på långvården. Folkpartiet och folkpartister gör skillnad. Det ska vi fortsätta med.

I lördags beslutade Folkpartiet i Örebro län att enhälligt ställa sig bakom följande uttalande:

Här följer hela uttalandet:

"Varje år kommer tusentals anmälningar in till polisen gällande misshandel av barn. Uppskattningsvis ett par hundratusen barn i Sverige bevittnar våld i hemmet och ungefär lika många lever med missbrukande föräldrar. Många barn drar sig för att berätta om detta, av rädsla för att situationen ska bli värre, rädsla för att inte bli trodd eller rädsla för att föräldrarna ska råka illa ut.

Örebro län har fler barn i bland annat familjehem, jourhem och HVB-hem än snittet i riket. De blir också fler för varje år. 2009 hade Örebro län 614 barn med placering utanför hemmet. 2013 hade siffran ökat till 757 barn. I Örebro län är det också vanligare än i riket i övrigt för barn att bo i en familj med låg inkomststandard.

Runt om i Örebro län finns många barn som nyligen kommit till Sverige. Dessa barn ska ha samma möjligheter som barn födda i Sverige. För att nå dit behöver mottagandet bli likvärdigt över landet och det kan bara ske genom ett gemensamt helhetsansvar med större statligt ansvar. Alla barn har rätt till en tryggbarndom med en bra utbildning, oavsett om de är födda i Karlskoga eller Kairo.

För oss liberaler är en av samhällets viktigaste uppgifter att hjälpa de mest utsatta. Skola, barnomsorg och barnavårdscentral når de flesta familjer men några faller utanför systemet.

Socialtjänsten klarar idag av olika skäl inte alltid av att möta barnens behov. Många av de anmälningar som görs till socialtjänsten och som beslutas inte utredas borde ha fått en annan behandling utifrån barnets bästa. Andra faller mellan stolarna då många olika instanser ofta är inblandade när det gäller barn. Det kan gälla samverkan mellan skola och socialtjänst, gränsdragningar mellan landsting och kommun eller mellan olika myndigheter.

Rätt till trygg barndom

Socialtjänsten måste få förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag. Inga barn ska tillåtas falla mellan stolarna.

Barnperspektivet vid beslutsfattande och myndighetsutövning ska vara en självklarhet. Barn är helt beroende av vuxna och vuxnas förhållningssätt. Med barnperspektiv menas att se beslutsalternativ ur barnets synvinkel och att analysera vilka följder de kan få för barnet.

Alla Örebro läns barn har rätt att få uttrycka sin åsikt och bli lyssnade till, något som anförs i paragraf 12 i Barnkonventionen. Folkpartiet har i sitt partiprogram uttryckt att Barnkonventionen ska bli lag. Detta bör ske snarast.

För ett likvärdigt och tryggt mottagande för barn som kommer till Sverige behövs en helhetssyn och ett större ansvar för hela landet.  Vi vill ha en statlig skola och större statligt ansvar för ett jämlikt mottagande.

Det behövs bättre stöd till de barn som behöver bo, tillfälligt eller permanent, utanför det egna hemmet. Stödet bör fortsätta även efter att placeringen är avslutad eller om vårdnaden övergår till familje- eller jourhemmet.

Alla barn har rätt till en trygg barndom. Alla barn ska ha rätt till en framtid."

Reflektioner på internationella kvinnodagen

Åttonde mars, internationella kvinnodagen. Behövs den dagen? Internationellt svarar nog de flesta ja men Sverige är väl jämställt? Det finns många saker jag skulle kunna ta upp, som löner och sjukvård. Inte denna gång dock. Jag tänkte skriva lite om att resa.

Jag är gift med en man och vi har två barn tillsammans. Jag har idag ett uppdrag som kommunalråd/oppositionsråd i Kumla och i april blir jag riksdagsledamot. Det innebär en del resor till Stockholm. (Har åkt ett par vändor redan. Någon gång första klass. Undantagslöst har jag varit ensam kvinna i 1:a klassvagnen. Fullt på nästan alla platser, bara män. Varför?) 

Under 2014 hade maken fler resdagar än hemmadagar, han jobbade i USA stor del av året. Inte många mer än min mamma frågade hur jag klarade mig ensam hemma. När det var valrörelse var det istället han som var hemma mer eller mindre ensam. Omvärlden bekymrade sig. Kunde jag verkligen vara borta från morgon till natt? Nu undrar folk hur det ska gå hemma när jag är borta veckorna. Varför undrade inte folk hur jag klarade mig ensam med barnen nästan halva året? 

Att jag är borta hemifrån betyder att maken inte kan resa som förr. Det innebär också att han får lämna på morgonen och hämta på eftermiddagen, se till så barnen kommer till stallet, innebandy och basket. Hur ska det gå, frågar sig folk. Hur ska han klara både familjen och jobbet? Går hans karriär i stå? Ingen (jo mamma igen) frågade hur jag och barnen klarade av ett supervalår med en make och far på andra sidan Atlanten. Fick jag frågor handlade de mer om att jag inte borde jobba för mycket än att jag skulle satsa på min karriär. 

När jag fick telefonsamtalet med frågan om jag var beredd att kliva in i rikspolitiken efter Johan Pehrson var makens reaktion "Det gick ju lite fortare än vi hade tänkt" och sedan började han planera för att kunna komma hem (han befann sig i USA då också) och för att se till så han inte skulle behöva resa mer. För honom var det aldrig en fråga, självklart skulle han komma hem så jag skulle kunna bli riksdagsledamot. För andra var det inte alls så självklart. Han har ju ett viktigt jobb, det kan han väl inte bara släppa? Och jag har ju ett bra uppdrag på kommunnivå, varför inte stanna här? 

Inte en enda gång har barnens far ifrågasatt det faktum att han har lika stort ansvar för dem som jag. Varför skulle han det? Varför förväntar sig folk att han är en sämre förälder än jag, en som klarar mindre, en som behöver hjälp? Varför tror folk att han tycker att jobbet är viktigare än barnen? Jag tycker det är ganska fräckt.

Jag får frågor om jag inte kommer sakna barnen och om de inte kommer sakna mig. Klart jag saknar barnen när jag är borta! Självklart vill de hellre ha mig hemma! De saknar sin far när han är borta också och han saknar dem. Varför frågar ingen honom hur han orkar vara borta från barnen så länge? 

När min möjlighet att göra karriär är lika viktig som makens, när hans roll i familjen anses vara lika viktig som min - då kan vi börja fundera på om Sverige är jämställt. Innan dess - nej.

Därför Folkpartiet

Liberalismen är mer impopulär än på länge. Samtidigt skändas judiska gravar. Journalister, satirtecknare och poliser skjuts ihjäl när de står upp för eller skyddar yttrandefriheten. Länder står i brand och människor jagas på flykt på grund av sin religiösa tro eller för att de har "fel" bakgrund. Människor mördas av fundamentalister eftersom de tycker fel, är fel, tänker fel. Människor nekas delta på samma villkor som andra eftersom de tror fel, älskar fel, fötts fel. Det sker av religiösa skäl och det sker av politiska. Det händer i Saudiarabien, det händer i Syrien och det händer i Sverige.
Grundläggande fri- och mänskliga rättigheter kränks.

Lösningen är inte att inskränka rättigheter mer, att tumma på yttrandefriheten, att stänga gränser eller tyst se på. Den lösningen kommer bara leda till mer inskränkningar, mer intolerans och mer tystnad. Världen behöver liberalers röster, högljudda röster, röster som talar för de som inte kan själva. Tystnad kan aldrig vara ett alternativ.

Liberalismen och vi liberaler är impopulära just nu. Det är aldrig roligt att vara impopulär, det är lätt att tystna eller svikta. Om alla andra säger att jag har fel kanske det är så..? Nej. Vi liberaler har alltid varit som mest impopulära bland de som står för just inskränkande, intolerans och styrande av andra människors livsval. Att Mao Zedong, Ruhollah Khomeyni, Benito Mussolini och Adolf Hitler såg oss som sina värsta fiender är något att vara stolt över.
Att vi är så illa omtyckta från så många håll idag är det största beviset på att vi behövs mer än någonsin. Vi och våra röster. Jag är stolt över liberalismens historia och jag tänker vara med och se till att vi kan vara stolta över framtiden också. Därför är jag inte tyst. Därför är jag liberal. Därför Folkpartiet.

Världen är inte räddad men NN har en säng i natt

Idag har det varit kallt ute. En gnistrande, solig vinterdag och ungarna har flockats i pulkabacken. På vår tomt finns en snögubbe och en snögrotta och just nu väntar jag på att barnen ska komma in från byggandet så vi ska kunna äta middag. Brasan är tänd i öppna spisen och fredagsmyset i form av popcorn och film väntar. Vi har det himla bra, jag och min familj. Att veta att ingen av Kumlas tiggare behöver bo i en bil i natt känns ännu bättre.

I morse fick jag ett samtal från en tjej i ett annat Alliansparti. Hon hade en del frågor kring en lägenhet och undrade om jag visste om Kumla hade koll på EU-migranterna nu inför helgen. Gemensamt forskade vi runt, kollade med kyrkan, kommunen, politiker och tjänstemän, fick tips här, hjälp där, förde vidare det ena och lyfte det andra. De flesta var lika bekymrade som vi. Många minusgrader, massor med snö... Efter en mängd samtal och mejl verkar det i alla fall som om alla har någonstans att ta vägen, någonstans där det är varmt.


På väg hem handlade jag på Maxi. Utanför dörrarna satt en av de vanliga männen, NN, i en sovsäck och på andra sidan stod en annan man och sålde Situation Stockholm. Vi hälsade på varandra och jag gick in och handlade. Jag köpte en tidning av killen som sålde Situation Stockholm, lämnade över kaffe och en tjuga, sammanlagt ungefär en tiondel av det jag precis spenderat inne i affären.
 På väg mot bilen blev jag i kappsprungen av en tjej. Jag trodde jag skulle få höra det vanliga - sist jag gav NN kaffe fick jag höra att den där minsann inte behövde något för såg jag inte att han hade bananer kanske! Jo, jag såg det. Någon annan, trevligare än männen som skällde på mig, hade köpt bananer och yoghurt till honom. Kaffe, bananer och yoghurt är alltså för mycket för en människa? Jag tycker inte det.

                                         

Nå, jag väntade mig något liknande från denna tjej men fick istället höra "Vad bra att de har någonting att sälja! Jag såg att du köpte en tidning."
Jag berättade om Situation Stockholm, att den kostar femtio kronor och att hälften av det går till försäljaren. Hon tyckte det var superbra och vi fortsatte prata om hur kallt det var och hur jobbigt det måste vara att stå/sitta som männen gjorde, timme ut och timme in. "Det brukade sitta en kvinna där, hon såg så snäll ut!" sa tjejen. Jag förstod vem hon menade och berättade att hon åkt tillbaks till Bulgarien. Hon sa att hon skulle ta med kontanter nästa gång för att kunna köpa tidningen och jag sa att jag brukade köpa kaffe i förbutiken och då runda upp till en hundralapp för att få kontanter. "Kaffe!? Köper du det? Så bra!! Det är ju toppenbra ju! Jag har velat köpa något men känt mig så fånig."

Jag blir glad av detta. Jag blir glad när jag ser att NN eller någon av de andra äter en macka, har nya vantar, varm sovsäck. Jag blir glad att folk bryr sig. Gladast hade jag dock varit om han inte alls behövs sitta där. Att människor far så illa i Bulgarien och Rumänien att en sovsäck utanför Ica Maxi i Kumla när det är tio minus är ett bättre alternativ är fruktansvärt och EU måste ställa hårda krav på dessa länder. Kyrkorna i Kumla gör massor och jag tror kommunen kan hjälpa till ännu mer. Jag tror fortfarande på vårt förslag om att stötta föreningarna för hitta sysselsättning. Jag tror också på förslaget om Tak över huvudet-garanti. Självklart behövs hjälp på plats men just nu, när de är här, behöver de hjälp nu och här. Samtidigt vill Norge förbjuda tiggeri. 

NN har en säng. Hela världen är inte räddad men NN har en säng inomhus i natt. Det gör världen till en något bättre plats.

                              

I januarinumret av Situation Stockholm finns en artikel om tiggande romer i Stockholm.