HBT-certifiering, varför då? Anförande i kommunfullmäktige

I går var det kommunfullmäktige i Kumla. Den motion om att HBT-certifiera Kumla äldreboenden var det ärende som debatterades mest. Det här är ungefär vad jag sa i talarstolen.

 

Jag pratade med Inger är för ett tag sedan. Hon är 82 år gammal, eller fyller 82 i år, snarare. Hon har klarat sig helt själv, utan hemtjänst, ända till för ett halvår sedan då hon ramlade när hon skulle hämta in posten. Hon bröt lårbenshalsen och trots att det är läkt klarar hon sig inte själv längre. Villan med alla trappor fungerar inte heller så hon flyttade direkt från sjukhuset in på ett särskilt boende. Inger berättade att man gärna ville involvera hennes anhöriga i vården och frågade efter just närmast anhörig. Inger förklarade att hon inte har några barn eller barnbarn men att hon gärna ville att de skulle prata med hennes väninna, Sofia. Man svarade då att Sofia givetvis var välkommen på besök men att hon inte kunde vara med och bestämma kring Ingers vårdbehov då hon inte är någon anhörig.

Inger och Sofia har varit ett par sedan 1967.

Varför sa då inte Inger till personalen att Sofia var hennes sambo, hennes flickvän?

För att Inger föddes 1932. Fram till 1944, då hon var tolv år, var det kriminellt att vara homosexuell, eller rättare sagt, alla homosexuella handlingar var kriminaliserade. Därefter sågs det som ett sjukdomstillstånd och homosexuella och bisexuella hölls på mentalsjukhus för ”att bli friska”. Att Inger och Sofia var tillsammans räknades som något sjukt ända fram till det år jag föddes, 1979. Först för 2003 kom lagstadgad förbud mot hets mot folkgrupp på grund av gruppens sexuella läggning.

Visste ni att ända fram till 2009 var transvestitism klassat som sjukdom? 

Att som åttiotvå-åring börja prata om sin flickvän är inte så enkelt... Det krävs en oerhört lyhörd personal för att fånga upp de signaler många äldre hbt-personer sänder ut. Lyhört med kunskap.

Att komma ut... 

Av någon anledning lägger vi på individen att ”komma ut”. Gör personen inte det, ja då kan ju inte jag veta att hen är homosexuell, eller hur! 

Problemet är inte huruvida jag vet att personen är homosexuell, bisexuell, transperson eller vad som helst. Problemet är att jag förutsätter att den jag möter är heterosexuell. Jag förutsätter det så mycket att jag inte reagerar när jag själva ”kommer ut”.

Ja, för det gör jag, varje dag. Varje gång jag pratar om min man befäster jag min identitet som heterosexuell i era ögon. Fast ni tänker inte heller på det på det för det är ju helt normalt. Jämför det när en man pratar om sin man eller pojkvän. Om Erik nämner sin sambo så förutsätter vi att det är en kvinna.

När Erik sedan kallar sin sambo för sin pojkvän...

Om Erik sedan dessutom kallar sin pojkvän för Hanna...

Många av mina homosexuella vänner möts av reaktionen ”Jaha! Det visste inte jag!” och ibland i tillägg ”Det är helt ok med mig!” när de av någon anledning ”kommer ut”. Vissa personer blir rent av lite kränkta om de har umgåtts en längre tid och av en slump får reda på det. Om vi hade en presentationsrunda och jag presenterade mig såhär ”Hej, jag heter Christina Örnebjär. Jag lever tillsammans med en man och jag är heterosexuell.” så hade ni tyckt att jag vara ganska konstig. Av någon anledning tycks det som att hbt-personer ska ”förklara sig” så att alla vet.

Därför behövs kunskap

I många länder kränks, rent av förbjuds, HBT-personers rättigheter. Vi är rätt stolta över hur långt vi kommit i Sverige...

En undersökning från 2005 visade att HBT-personer kränks i den svenska vården.

HBT-certifiering är något världsunikt. HBT- certifieringar handlar inte bara om HBT – homosexuella, bisexuella och transpersoner. HBT-certifieringen handlar bland annat om alla möjliga familjebildningar, till exempel familjer där barnen är adopterade eller har ett funktionshinder men ännu mer än då. Den handlar om våra normer, hur vi ser på världen.

Varför inte bara värdegrund?

I Den nationella värdegrunden från Socialstyrelsen och arbetsmaterialet till den så finns följande: 

 En faktaruta om paragraf ett i Diskrimineringslagen  - de sju diskrimineringsgrunderna –  alltså kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion, eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Vidare finns ett citat av Ann Herberlein och så en övning:  ”Vi delar in oss i grupper om två och två. Vi läser citaten och funderar på vilka tankar citaten väcker.”

Jag sökte igenom det 182 sidor långa dokumentet. HBT står inte med. Homosexuell står inte med. Bisexuell, transperson... Gissa? Inte heller heterosexuell finns med. Det brukar inte göra det i texter. Anledningen är enkel. Det förutsätts att alla är heterosexuella. Det är normen. Allting annat är normbrytande.

I kommunens värdegrund för socialförvaltningen nämns inte de sju diskrimineringsgrunderna alls.

Varför besvarad? 

Jag frågar mig varför motionen är besvarad? Jag vill ha en certifiering. Det föreslagna svaret är ett nej till certifiering. Det är ett avslag, inte ett besvarande.

”Uttrycket besvarad skall bara användas när arbete eller utredning pågår i enlighet med ett tidigare beslut/uppdrag inom kommunstyrelsens verksamhet. En motion eller medborgarförslag som ligger HELT i linje med ett arbete som redan pågår kan av kommunstyrelsen föreslås bli besvarad av kommunfullmäktige. Det kan också vara aktuellt att föreslå att vissa delar av motionen/medborgarförslaget antas. Det skall då klart framgå vilka delar som kommunstyrelsen föreslås ska antas respektive avslås.” (från en förklaring om hur motioner besvaras)

Vidare... ”En motion anses besvarad om man anser att kraven som ställs i densamma redan är tillgodosedda”. (Från en sida med ordförklaringar på nätet)

Så är icke fallet här. Man pratar om en värdegrund där hbt inte nämnd och om en värdighetsgaranti som kommer 2014/15 där ”hbt-arbetet ska uppmärksammas”. Ja, så ska informationsmaterial utformas för att omhänderta respekten för individen utifrån de sju diskrimineringsgrunderna, vilket ju är bra men självklart.

Det hjälper inte Inger. Det kommer heller inte hjälpa Sofia när det är dags för henne att flytta in på ett boende. Det hjälper heller inte Anton som liksom Inger vill ha hjälp att måla tånaglarna.

Det som behövs är inte papper på hur vi ska bemöta folk, det som behövs är utbildning och kunskap.

Det handlar inte om att peka ut utan om att synliggöra

Det finns uppskattningsvis 15 000 hbt-personer inom hemtjänst eller på särskilt boende. Statistiskt sett är det mellan 5 och 10% av befolkningen. Ändå pratar vi om ”dem”. ”De homosexuella”. Om vi inte vet att det finns någon i rummet för då blir vi lite politiskt korrekt nödiga och anstränger oss för att använda rätt vokabulär för att inte råka kränka. 

Ändå är det ju inte så konstigt, inte konstigare än att vi säger ”vi” och menar både kvinnor och män. Vi förutsätter att i en grupp finns både kvinnor och män oavsett vilket kön vi själva tillhör och förutsätter oss också vara inkluderade i det "vi" som sägs, oavsett vårt eget eller den andres kön. Att förutsätta att det finns hbtq och inte bara h som i hetero är inte ens nästan lika självklart. Hur ser det ut på din egen arbetsplats? I dina barns klass? Det handlar statistiskt sett om nästan var tionde person du möter.

Det handlar inte om att peka ut. Det handlar om att synliggöra och granska samhällsnormer och deras konsekvenser. Det här med bemötande är inte så lätt. Vi tar gärna för givet att vi behandlar alla lika. Problemet är att vi inte ska behandla alla lika utan likvärdigt.

Ingers uppväxt, hela hennes liv, har format henne till den hon är. Det handlar inte om sex även om just ordet homosexuell av någon anledning associeras till just sex. Det handlar om så mycket mer och en del i det är just att Inger levt ett liv där hon inte pratat om sin livskamrat med mer än några få utvalda. Hur ska vården veta hur man hanterar det? En värdighetsgaranti ger inte svar på det. Inte en värdegrund heller. Det gör bara utbildning. Vem som håller i utbildningen är mindre viktigt men de måste veta vad de pratar om. Just nu är det RFSU som håller i en sådan utbildning men givetvis kan det finnas andra, likvärdiga.

Vården behöver kunskap

Det finns en oro bland äldre hbt-personer eftersom de levt större delen av sina liv i en tid då homosexualitet varit kriminellt och en sjukdom. De oroar sig över hur de ska bli bemötta. Är det en befogad oro 2014? Ja. En studie för några år sedan visade att 36% av alla tillfrågade undersköterskor och sjuksköterskor skulle välja bort att vårda homosexuella om möjligheten fanns.

I undersökningar som gjorts säger personalen och verksamhetcheferna att de aldrig stött på ”problemet” eftersom det inte finns några ”såna” där. Problemet. Såna där.

Vi vill att alla ska känna sig lika mycket värda men när vi säger att vi inte gör skillnad på folk och folk osynliggör vi ständigt de som inte delar den dominerande kulturens erfarenheter, oavsett orsak därtill.

Att säga att ”vi gör inte skillnad på folk och folk utan behandlar alla lika” är att säga ”det finns inte ett problem” och stänger effektivt dörren för de hbtq-personer som vill vara öppna genom att vi upprätthåller myterna kring just hbtq . Att säga ”Vi gör inte skillnad” säger att man förnekar behovet av ett erkännande. Att förutsätta att alla individer är lika, osynliggör de som faller utanför normen. Att vara ”öppen” och ”tala om” gör att hbt-personer ses som avvikare, de som måste tala om att de inte är som alla andra...

Ett kongressbeslut...

Rapport efter rapport visar att det inte räcker med en värdegrund. Hbt måste tas upp specifikt.

Det finns ett kongressbeslut jag skulle vilja läsa upp. Ett kongressbeslut där man biföll en motion där man ville ”säkerställa att hbt-kompetens finns inom både kommuner, landsting och statliga verk och myndigheter. Exempel på detta är hbt-certifiering liksom beslut om en lokal hbt-policy." Därtill krävde motionären att man skulle "ge de resurser som behövs för att säkerställa en jämlik service även till den här gruppen” 

Motionen som antogs lades av HBT-socialdemokraterna och partikongressen 2013 beslutade att de socialdemokratiskt styrda kommunerna och landstingen ska gå före med att stärka sina organisationer med hbt-kompetens.

Är det en kostnadsfråga?

Om det vore enbart en kostnadsfråga, om det vore så att allt stod och föll med de pengar det kostar att utbilda Kumlas personal så kanske... 900 tusen skulle hela utbildningen gå på, plus vikariekostnader. Men å andra sidan vem utbildar så att Kumla lever upp till garantin? Vem ska utbilda i värdegrunden? Vem utbildar i att utbilda varandra? Ska det sedan ske på arbetstid, ja då behövs vikarier. I svaret menar man att det arbete som görs är tillräckligt och att det inte behövs mer. Hur rimmar det med kongressbeslutet?

Hbt är ingen identitet i sig. Det handlar om individer som kan ha mycket lite eller ingenting alls gemensamt. Det finns en allmän föreställning om att det är just den sexuella praktiken som skiljer HBT-personer från heterosexuella. Hela identiteten påverkas, inte minst av man hela livet stått utanför den norm som samhället uppmuntrar. Att lägga över ansvaret på den äldre individen, på Inger, genom att förutsätta att hon ska blotta sig är inte rimligt. Det är inte rimligt eftersom hon omöjligt kan veta om vården kan eller vill lyssna och ta till sig.

Normen blir inte tydlig förrän någon bryter mot den.

Det är trångt i garderoben. Tvinga inte in äldre hbt-personer igen.

Artikel från dagens Nerikes Allehanda