Jag - och sonen - vill ha kvar 8 Sidor

"Mamma! Det står här att regeringen kanske ska lägga ner 8 Sidor! Du måste göra något!!"
Sonen vrålar från toaletten där han sitter med tidningen.
"Gör något mamma! Folkpartiet sitt ju i regeringen, du kan stoppa det här! Du hinner!"

Att sonen lyser så stor tilltro till min förmåga att påverka regeringen är onekligen smickrande men tyvärr måste jag nog göra honom besviken. Jag kan inte stoppa "det här". Nästa vecka ska beslut tas på huruvida tidningen 8 Sidor ska finnas kvar i den form den gör idag och det är långt ifrån säkert hur det blir.

8 Sidor är en tidning med lättlästa nyheter som kommer ut en gång i veckan. Jag kom i kontakt med den första gången när jag var på Svenska för Invandrare (SFI) i Nynäshamn under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) när jag läste till gymnasielärare. Där använde man den i undervisningen. När sonen började läsa själv gav vi honom en prenumeration på tidningen och varje onsdag lusläser han den (ofta på toaletten... Blir långa sittningar). Den ges ut av Centrum för lättläst och har funnits i trettio år. Nu har regeringen bestämt att Centrum för lättläst ska läggas ner och då blir tidningens framtid osäker.

Regeringens tanke är att Myndigheten för tillgängliga media ska ta över ansvaret för att tillhandahålla lättläst information. Man skriver också att man vill ha kvar 8 Sidor eftersom tidningen håller hög kvalitet och är världsledande/unik i vissa sammanhang. Det missar tyvärr 8 Sidor att skriva om, kanske hade det lugnat sonen något. Nu fick vi istället möjlighet att kika på regeringen.se och de lättlästa sidor som finns där. Här finns den lättlästa versionen av förslaget för övrigt.

Där går att utläsa att man vill göra en upphandling för att säkerställa 8 Sidors oberoende. Jag kan inte svara på om det är bra eller dåligt. Givetvis finns alltid en risk att tidningen kan läggas ner. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha en nyhetstidning som ges ut av en myndighet... Eller, det vet jag att jag inte vill. Då blir det en annan typ av tidning.

Jag har dock lovat sonen att göra vad jag kan för att 8 Sidor ska finnas kvar. Det är nämligen ont om lättlästa nyheter och den ges inte i första hand ut för att min tio-åring (han har prenumererat ett bra tag nu) ska kunna läsa den. Han läser vanliga dagstidningen också numer men inte lika noga, den är jobbigare. Nej, 8 sidor behövs främst för de som har det knöligt med språket och lösningen av någon anledning. Kan vara funktionshinder, annat modersmål eller vad som. Att kunna använda en nyhetstidning på SFI är toppen! Det gör hela lektionen mer relevant, istället för det som är mitt skräckminne från just SFI - lektionen då vi skulle lära vuxna människor att dansa "små grodorna"...

Så, jag och sonen vill ha kvar 8 Sidor. Ville bara säga det.

En tia är väl ingenting? Jo, det är det visst!

En tia! Det är väl inte så mycket? En ynka liten tia för att visa "vår" fröken lite extra uppskattning så här inför sommarlovet. Är hon inte värd det?

Just nu pågår insamlingar lite varstans. Det ska köpas blommor, te, badsalt och choklad för att visa hur mycket vi föräldrar uppskattar det jobb lärarna gör för och med våra barn. Jag gillar det inte.



Jag har inga som helst problem med att ge bort en tia, en tjuga eller en femtiolapp (vilket gällde ett år), min familj har råd. Jag vet dock hur det är att inte ha råd. Hur det är när den där tian betyder att det inte blir någon mjölk sista veckan i månaden eftersom valet står mellan tio kronor till fröken och mjölk hemma. Att vara den som inte lägger i kuvert i klasskompisens låda, ett kuvert märkt med namn, är sällan ett alternativ. Det blir mjölken som ryker. För det är inte den som inte har råd som kommer säga ifrån. Inte heller är det barnen som ska hem och be mamma som dricker eller pappa som är deprimerad och som alltid är den som "glömt" matsäcken på utflykten  som kommer säga ifrån.



Jag struntar fullkomligt i alla som har råd, som kan och vill. De får gärna visa sin uppskattning, de får gärna köpa vad de vill. Organiserade insamlingar har jag däremot ett jätteproblem med. Som lärare vet jag att det är roligt att få den där blomman eller tekoppen eller vad det nu är. Jag vet också att handplockade blommor och en kram är värda minst lika mycket. Dessutom gör vi vårt jobb, liksom alla andra. För det ska inget extra behövas, egentligen, även om det givetvis är roligt. Det är roligt med uppskattning oavsett vad man gör för övrigt.



När barnen gick i förskolan skrev de brev till sina "fröknar". Brev som handlade om vad de tyckte var bra med just dem. En mening löd ett år "Du är bra på att kramas när jag är hungrig. Jag är fortfarande hungrig men jag orkar vänta"  en annan "Du sjunger så jag blir glad i tårna". Varje pedagog fick sina meningar, som barnen själva formulerade och jag skrev ner. Jag vet att de breven sparades.



Jag har ifrågasatt de här insamlingarna. Mina barn har toppenlärare. De är verkligen fantastiska och skulle ha mycket högre lön och är värda all uppskattning som finns. Det ifrågasätter jag inte. Vad jag däremot inte gillar är mejl och/eller lappar där jag uppmanas att lägga ett kuvert med pengar i med namn på i ett barns låda. Förra året testade vi att avstå insamlingen. Vi lämnade inget kuvert, hade talar om varför. (Förtydligande: jag hade pratat om det här med insamlingar vid ett föräldramöte, om hur känsligt det kan vara.) Fyra gånger fick vi påstötningar. Fyra gånger fick vi svara för varför vi inte lämnat pengar. På avslutningsdagen gav maken upp och lämnade över pengarna. Så fick sonen stå med legitimt på kortet också.

Jag vill också förtydliga att jag förstår att det inte var meningen att vara påstridig utan att tanken bara var att påminna. Jag är helt med på att allt skedde i största välmening och jag vet också att det förväntas av klassföräldrar att de ska hålla i en insamling och att de ofta ligger ute med pengar som de sen inte alltid får in. Det är heller inte så att det är en skog av händer som höjs när frågan om vem som vill vara klassföräldrar ställs. Ändå är det så att det var jobbigt att behöva stå upp för beslutet att inte vara med. Det var jobbigt att säga nej. Man ska heller inte behöva förklara varför man inte är med på en frivillig insamling.


Vi har råd. Idag har vi råd. Alla har inte det. Alla mäktar inte med. Kan vara sjukdom, arbetslöshet eller vad som helst. Jag har varit med om ett barn som inte vågade fråga hemma eftersom föräldrarna låg i skilsmässa och hen visste att de skulle börja bråka om den där slanten. Hen gömde helt enkelt lappen. Det blev bråk i alla fall för klassföräldrarna ringde upp och frågade när de skulle lämna pengarna. Barnet ifråga fick då vara med om ett praktgräl mellan sina föräldrar som anklagade varandra för att inte ha lämnat i pengarna.





Jag tycker inte det ska samlas in alls. Ska det nu
nödvändigtvis göras ska det vara frivilligt på riktigt, anonymt och utan
folk som ställer på. Sedan kommer jag tala om för mina barns lärare
precis hur fantastiska jag tycker de är.

.

Barn och asylprocessen går inte ihop

Idag hölls en manifestation på torget i Kumla och många, många människor samlades. Orsaken? En Kumlafamilj, mamma Katia, pappa Fadi och femåriga Marisol ska utvisas efter åtta år i Sverige. Marisol är född här, går på förskola i Kumla. Hon ser sig som en kumlatjej. Hur kan systemet tillåta att en familj blir utvisad efter så lång tid?

 

Femåriga Marisol och Mohamad El-jawad,, vän till familjen och den som kanske  kämpat hårdast av alla för att de ska få stanna.

Fadi har ett eget företag, han är frisör och klipper bland annat min man och son. Katia har inte fått göra något alls under alla dessa år. Inte jobba, inte studera, bara vänta. Jag och FP Kumlas fullmäktigegrupp gjorde ett uttalande på vår blogg. Det blev väldigt uppmärksammat och har delats av många. Jag har blivit upprings av både media och andra, många har ringt för att de känner familjen, andra för att tacka för att vi tog ställning. Det vi skrev är enkelt och självklart: barnperspektivet måste bli tydligare i asylprocessen.

Jag blev ombedd att tala av arrangören till kvällens manifestation och sa ja. Här följer ungefär vad  jag sa.

Jag talar på manifestationen

Jag har två barn. Dottern har precis fyllt åtta, sonen blir snart tio.

Jag är född i Västerås men det står Skinnskatteberg i mitt pass. Barnen far är Stockholmare.
Enligt den princip som bestämmer medborgarskap skulle mina barn vara Skinnskattebergare. De har aldrig varit där, lika lite som Marisol varit i Libanon.

Oavsett vilket så vet mina barn och alla andra att de i alla fall är svenskar, för både Skinnskatteberg och Stockholm ligger ju i Sverige. Problemet är att det inte räcker att vara född i Sverige för att vara svensk medborgare. Du måste också ha svenska föräldrar. Det har mina barn. Det har inte Marisol.

Jag har bott i Kumla i nio år, längre än jag bott någon annanstans. Är jag då inte kumling? Oavsett vilket – efter nio år är jag rotad här. Det är mitt hem. Här har mina barn vuxit upp. Precis som Marisol.

 

Utlänningslagen ska ändras från synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter när det gäller barn. Även tidigare kunde asylsökande få uppehållstillstånd även om det inte behövde skydd mot förföljelse men det var svårt, gällde bara väldigt allvarliga fall. Tanken med den nya skrivningen är till exempel att förenkla för barn som bott länge i Sverige. Barn som Marisol. Den nya skrivningen börjar dock inte gälla förrän första juli i år. Jag är jätteglad att den kommer men den hjälper inte Marisol.

Jag har länge kämpat för att barnkonventionen ska bli svensk lag. Sverige har skrivit under konventionen, det är inte alla länder som gjort det ens men vårt grannland Norge har gått längre och gjort konventionen till lag. Tyvärr bor inte Marisol i Norge, hon bor i Sverige.

Att gå in och ifrågasätta ett enskilt ärende är inte min sak. Jag är förbannad och jag skäms, jag vill riva upp himmel och jord för jag tycker det är helt förkastligt att en familj som bott i Sverige i åtta år – lika länge som min dotter levat – får ett utvisningsbesked. Jag tycker det är helt galet att ett barn som är fött och uppvuxen här, som inte känner till något annat, får veta att nu får du inte längre vara kvar. Det händer inte bara Fadi, Katia och Marisol och det är det som är det allra värsta. Asylprocessen måste bli humanare. Det får inte ta så lång tid. Oavsett skyddsbehov borde anknytningen vara tillräckliga skäl.

Det ska vara enklare för barn födda i Sverige att bli svenska medborgare. Barnkonventionen ska vara lag. Det här står i Folkpartiets partiprogram. Det som händer här är ett tydligt exempel på varför det måste genomföras. Jag kommer fortsätta kämpa, men det hjälper inte Marisol. För det är jag outsägligt ledsen. Tyvärr hjälper inte det heller...

För det är tyvärr så. Det hjälper inte att jag är arg och ledsen. Det är en lagändring som måste till och den kommer jag fortsätta kämpa för. Det ska inte gå till så här. Inte för Marisol och hennes familj, inte för någon annan. Det är helt enkelt omänskligt.

Mamma Katia med ryggen mot kameran och texten "Utvisa mig inte", pappa Fadi har Marisol på axlarna

Läs mer i nerikes allehanda och på kumlanytt  

Vikten av avsändare och budskap

"Men jag kan ju inte gilla din statusuppdatering förstår du väl. Du är ju folkpartist, folk kan ju tro att jag också är det. Eller så... Ja, det blir fel i alla fall."

Orden kommer från en vän till mig. Vi har känt varandra ganska länge och jag är liberal och hen är socialist. Vi kommer bra överens, har roligt tillsammans även om vi ganska olika syn på en del saker. En av de saker vi ser olika på är det här med huruvida avsändaren eller budskapet är det viktiga.

Jag menar budskapet, hen säger att avsändaren är minst lika viktig. Jag kan problematisera det hela, jag kan se att det finns personer jag inte kommer trycka på gilla-knappen hos trots att budskapet är ok eftersom det förmodligen ligger mer bakom MEN jag förstår inte hur avsändaren kan vara så till den milda grad viktig att man vägrar ställa sig på samma sida som den andre.

Ta de liberaler som inte fick vara med och demonstrera tillsammans med vänstern bara för att de var liberaler. Vansinnigt! Samma sak när motioner och förslag ständigt blir nerröstade för att de kommer från "fel" håll. Vi ser det jämt i Kumla där allt vi säger får nej. Vi ser det på många andra håll också. Jag vet många som hävdar att de aldrig skulle säga ja till ett SD-förslag. Hur kan man så kategoriskt säga så? Om SD (mot förmodan) skulle lägga ett liberalt förslag är det väl självklart att rösta för det? Eller?! Tydligen inte.

Att min kompis inte kan gilla en statusuppdatering bara för att den kommer från mig fast hen håller helt med i frågan blir för mig märkligt. Lite som när man som liten sa emot bara för att.

Folk säger att de skiljer på sak och person. Jag tror det ofta inte alls är så. Jag tror att många lägger in helt olika värderingar i vad som sägs och görs beroende på exempelvis vilken politisk färg som avsändaren har.
När Folkpartiet slöt upp i Hallsberg vid den manifestation mot rasism som SSU anordnade var det helt enkelt för att det var självklart att vara med. SSU bjöd via Kumlanytt.se in alla demokratiska och antirasistiska föreningar. Folkpartiey är en sådan, därför kom vi. Vi kom för att budskapet, enade mot rasism, var något vi höll med om. Alla stod vi och nickade och höll med när Robert Roos, socialdemokrat och facklig, talade. Han talade bra, det han sa var riktigt. Självklart för oss att applådera, hålla med, vara där.
Vi fick höra från somliga att vi "kuppade". Är det en kupp för att vi hörsamma en inbjudan som kommer från "fel" håll? De yngre, LUFarna, följde med SSU till deras lokal, fikade och pratade politik. Är det inte så det ska vara?

Jag kommer fortsätta gilla andras statusuppdateringar om jag håller med, jag kommer fortsätta dela också. Och gå på manifestationer också för den delen.

Folkpartister på manifestation mot rasism, anordnad av SSU

                               

Folkpartiet vill ha fler förskolor - för mindre barngrupper

Det behövs fler förskolor - för mindre barngrupper!

Ska åka till Smedens förskola nu på förmiddagen. När jag begärde ut alla skrivelser som kommit in till barn- och utbildningsnämnden fick jag flera stycken jag aldrig sett. Ett av dem är adresserat "Till alla politiker och beslutsfattare ang. förskolan". Känns som det borde gått till nämnden...

I brevet talar personalen på Smedens förskola om att de stödjer förskoleupproret och beskriver sedan sin vardag för att förklara varför. Hur det bara är full personalstyrka (tre personer) 2,15-3,5 timmar per dag. På den korta tiden ska de dessutom hinna med alla de möten som måste ske när alla är på plats. De skriver om hur trångt det är, så pass att "barnen leker i små gångar mellan möblerna".

"Nu får det vara nog! Vi känner oss överkörda. Vi har inget inflytande! Ingen frågar efter våra åsikter. Vi är trötta, snart uppgivna och ständigt stressade. Är det barnpassning ni vill ha i Kumla kommun, eller en pedagogisk verksamhet?"

Ser fram emot besöket. Här gick mina båda barn och jag vet hur fin personal här finns. Det här brevet, som stannade hos förvaltningschef och verksamhetschef för förskolan och som jag alltså fick av en slump, gör mig extremt orolig för både barn och personal. Det alla värsta är att det inte bara är på Smeden det ser ut såhär.