Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

torsdag 12 juni 2014

Jag - och sonen - vill ha kvar 8 Sidor




"Mamma! Det står här att regeringen kanske ska lägga ner 8 Sidor! Du måste göra något!!"
Sonen vrålar från toaletten där han sitter med tidningen.
"Gör något mamma! Folkpartiet sitt ju i regeringen, du kan stoppa det här! Du hinner!"

Att sonen lyser så stor tilltro till min förmåga att påverka regeringen är onekligen smickrande men tyvärr måste jag nog göra honom besviken. Jag kan inte stoppa "det här". Nästa vecka ska beslut tas på huruvida tidningen 8 Sidor ska finnas kvar i den form den gör idag och det är långt ifrån säkert hur det blir.

8 Sidor är en tidning med lättlästa nyheter som kommer ut en gång i veckan. Jag kom i kontakt med den första gången när jag var på Svenska för Invandrare (SFI) i Nynäshamn under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) när jag läste till gymnasielärare. Där använde man den i undervisningen. När sonen började läsa själv gav vi honom en prenumeration på tidningen och varje onsdag lusläser han den (ofta på toaletten... Blir långa sittningar). Den ges ut av Centrum för lättläst och har funnits i trettio år. Nu har regeringen bestämt att Centrum för lättläst ska läggas ner och då blir tidningens framtid osäker.

Regeringens tanke är att Myndigheten för tillgängliga media ska ta över ansvaret för att tillhandahålla lättläst information. Man skriver också att man vill ha kvar 8 Sidor eftersom tidningen håller hög kvalitet och är världsledande/unik i vissa sammanhang. Det missar tyvärr 8 Sidor att skriva om, kanske hade det lugnat sonen något. Nu fick vi istället möjlighet att kika på regeringen.se och de lättlästa sidor som finns där. Här finns den lättlästa versionen av förslaget för övrigt.

Där går att utläsa att man vill göra en upphandling för att säkerställa 8 Sidors oberoende. Jag kan inte svara på om det är bra eller dåligt. Givetvis finns alltid en risk att tidningen kan läggas ner. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha en nyhetstidning som ges ut av en myndighet... Eller, det vet jag att jag inte vill. Då blir det en annan typ av tidning.

Jag har dock lovat sonen att göra vad jag kan för att 8 Sidor ska finnas kvar. Det är nämligen ont om lättlästa nyheter och den ges inte i första hand ut för att min tio-åring (han har prenumererat ett bra tag nu) ska kunna läsa den. Han läser vanliga dagstidningen också numer men inte lika noga, den är jobbigare. Nej, 8 sidor behövs främst för de som har det knöligt med språket och lösningen av någon anledning. Kan vara funktionshinder, annat modersmål eller vad som. Att kunna använda en nyhetstidning på SFI är toppen! Det gör hela lektionen mer relevant, istället för det som är mitt skräckminne från just SFI - lektionen då vi skulle lära vuxna människor att dansa "små grodorna"...

Så, jag och sonen vill ha kvar 8 Sidor. Ville bara säga det.



måndag 2 juni 2014

En tia är väl ingenting? Jo, det är det visst!

En tia! Det är väl inte så mycket? En ynka liten tia för att visa "vår" fröken lite extra uppskattning så här inför sommarlovet. Är hon inte värd det?

Just nu pågår insamlingar lite varstans. Det ska köpas blommor, te, badsalt och choklad för att visa hur mycket vi föräldrar uppskattar det jobb lärarna gör för och med våra barn. Jag gillar det inte.



Jag har inga som helst problem med att ge bort en tia, en tjuga eller en femtiolapp (vilket gällde ett år), min familj har råd. Jag vet dock hur det är att inte ha råd. Hur det är när den där tian betyder att det inte blir någon mjölk sista veckan i månaden eftersom valet står mellan tio kronor till fröken och mjölk hemma. Att vara den som inte lägger i kuvert i klasskompisens låda, ett kuvert märkt med namn, är sällan ett alternativ. Det blir mjölken som ryker. För det är inte den som inte har råd som kommer säga ifrån. Inte heller är det barnen som ska hem och be mamma som dricker eller pappa som är deprimerad och som alltid är den som "glömt" matsäcken på utflykten  som kommer säga ifrån.



Jag struntar fullkomligt i alla som har råd, som kan och vill. De får gärna visa sin uppskattning, de får gärna köpa vad de vill. Organiserade insamlingar har jag däremot ett jätteproblem med. Som lärare vet jag att det är roligt att få den där blomman eller tekoppen eller vad det nu är. Jag vet också att handplockade blommor och en kram är värda minst lika mycket. Dessutom gör vi vårt jobb, liksom alla andra. För det ska inget extra behövas, egentligen, även om det givetvis är roligt. Det är roligt med uppskattning oavsett vad man gör för övrigt.



När barnen gick i förskolan skrev de brev till sina "fröknar". Brev som handlade om vad de tyckte var bra med just dem. En mening löd ett år "Du är bra på att kramas när jag är hungrig. Jag är fortfarande hungrig men jag orkar vänta"  en annan "Du sjunger så jag blir glad i tårna". Varje pedagog fick sina meningar, som barnen själva formulerade och jag skrev ner. Jag vet att de breven sparades.



Jag har ifrågasatt de här insamlingarna. Mina barn har toppenlärare. De är verkligen fantastiska och skulle ha mycket högre lön och är värda all uppskattning som finns. Det ifrågasätter jag inte. Vad jag däremot inte gillar är mejl och/eller lappar där jag uppmanas att lägga ett kuvert med pengar i med namn på i ett barns låda. Förra året testade vi att avstå insamlingen. Vi lämnade inget kuvert, hade talar om varför. (Förtydligande: jag hade pratat om det här med insamlingar vid ett föräldramöte, om hur känsligt det kan vara.) Fyra gånger fick vi påstötningar. Fyra gånger fick vi svara för varför vi inte lämnat pengar. På avslutningsdagen gav maken upp och lämnade över pengarna. Så fick sonen stå med legitimt på kortet också.

Jag vill också förtydliga att jag förstår att det inte var meningen att vara påstridig utan att tanken bara var att påminna. Jag är helt med på att allt skedde i största välmening och jag vet också att det förväntas av klassföräldrar att de ska hålla i en insamling och att de ofta ligger ute med pengar som de sen inte alltid får in. Det är heller inte så att det är en skog av händer som höjs när frågan om vem som vill vara klassföräldrar ställs. Ändå är det så att det var jobbigt att behöva stå upp för beslutet att inte vara med. Det var jobbigt att säga nej. Man ska heller inte behöva förklara varför man inte är med på en frivillig insamling.


Vi har råd. Idag har vi råd. Alla har inte det. Alla mäktar inte med. Kan vara sjukdom, arbetslöshet eller vad som helst. Jag har varit med om ett barn som inte vågade fråga hemma eftersom föräldrarna låg i skilsmässa och hen visste att de skulle börja bråka om den där slanten. Hen gömde helt enkelt lappen. Det blev bråk i alla fall för klassföräldrarna ringde upp och frågade när de skulle lämna pengarna. Barnet ifråga fick då vara med om ett praktgräl mellan sina föräldrar som anklagade varandra för att inte ha lämnat i pengarna.





Jag tycker inte det ska samlas in alls. Ska det nu
nödvändigtvis göras ska det vara frivilligt på riktigt, anonymt och utan
folk som ställer på. Sedan kommer jag tala om för mina barns lärare
precis hur fantastiska jag tycker de är.












.