”Du är en sån där jävla folkpartist va?”
Vad svarar man på det? Folkpartist javisst, en sån där jävla – nej, det tycker jag inte.
Jag vände mig om mot den som ställt frågan – eller vad det nu var – och log en aning trevande och framför allt frågande.
”Ja, jag är folkpartist. Kan jag hjälpa dig”
Det var helt klart fel sak att säga. Båda meningarna.
”DU kan inte hjälpa mig med någonting!” sas med stor emfas.
Vill bara påpeka att mitt svensklärarhjärta inte fixar att skriva alla de svordomar och allmänna okvädesord som följde i utan jag kommer att censurera en aning… Vilket i och för sig också skär i hjärtat för censur är inte bra. Stoppa in valfritt invektiv före de flesta substantiven och pronomen så blir det ungefär rätt. Hur som helst:
”Du och den där Björklund bara förstör och hatar alla! Ingen får göra någonting och
alla ska kollas hela tiden! Vad är det för samhälle?!”
”Ok… Nu är jag inte riktigt med… Vilka är det som jag hatar och vad är det jag
förstör?! ”
”Allting som svenskarna har byggt upp under alla år bara river ni ner! Vi har haft det bra, allting har varit bra! Varför gör ni så här!?”
Jag var om möjligt ännu mer förvirrad nu än när ”samtalet” började. Framför mig stod två personer, den ena – med det färgstarka språket – en kvinna i trettioårsåldern och den andra en man runt sextio.
”Jag läser tidningarna och ser på tv, jag vet nog vad som händer! Jag har barnbarn i skolan och nu ska de få betyg från dagis! Vad är det för fasoner? Vad ska kan sätta betyg på?! Hur ofta de går på pottan?!” Det här var mannen i sextioårsåldern som öppnade munnen för första gången och jag måste tillstå att även min öppnades. På mer eller mindre vid gavel. Vad i hela friden var det som hände här?!
”Betyg i förskolan? Nej, det är inte riktigt. Från sexan är det…”
Jag blev avbruten av mannen. ”Förskolan! Du hör ju själv! Förskolan! Det heter DAGIS! Det har alltid hetat dagis och ni ska inte komma och sätta ettåringar i skolan!”
”Alltså, det heter förskola sedan 98 eftersom det finns en läroplan…” Återigen fel sak att säga.
”Läroplan! Mina ungar behöver ingen läroplan för att kunna gunga och leka!” Nu var det kvinnan som talade. ”De har världens bästa fröknar och klarar sig utan era kontroller!”
”Alltså, vänta lite. Kan ni ta från början vad det är som bekymrar er?” (Japp, jag sa verkligen så. Jag lyckades hejda mig från att påpeka alla fel i det de nyss sagt, lyckades hålla mig från att försvara och förklara.)
Mannen tog ett djupt andetag och såg mig stint in i ögonen.
”Ni politiker kommer hit en vecka under sommaren och leker och dricker sprit. Sedan åker ni hem och tror ni har gjort någonting vettigt. Vi som lever i verkligheten vet hur det faktiskt är! Ni bara hittar på en massa saker och värst av alla är ni folkpartister med skolan! Betyg och kontroller! Varför då!? Folk kan faktiskt ta hand om sig själva! Vi vet vad som är bäst för våra barn och barnbarn, det behöver inte ni komma och tala om!”
Innan jag hann reagera tog kvinnan vid.
”Ja, mina barn går på dagis i XX-stad och det är världens bästa dagis med urgulliga fröknar och nu måste en av dem sluta bara för att hon inte är lärare!”
Jag hann bara andas in innan mannen tog vid.
”Precis! Lärare på dagis! Vad är det för larv? Min fru tog hand om alla våra tre barn utan någon utbildning alls och så har man gjort i alla tider, varför skulle det behövas en massa lärare till småbarnen nu!? Barn ska vara barn!"
Jag önskar att jag kunde skriva att samtalet så småningom tog en annan vändning och att vi kom till konsensus eller åtminstone förståelse för varandra men tyvärr är inte allting solskenshistorier. Mannen och kvinnan fortsatte att berätta om alla galenskaper Folkpartiet har hittat på och som förstörde för dem. Tydligen hade de en bekant som inte fick vara kvar på skolan han jobbat på under nästan ett år, trots att eleverna älskade honom, bara för att han inte hade någon utbildning. En släkting hade en son som mådde jättedåligt eftersom han tyckte så illa om att läsa men blev tvingad av läraren att göra det ändå. (Jag fick faktiskt in en fråga om det gällde högläsing i klassrummet, för det vet jag många elever som tycker är jobbigt och det går att lösa på andra sätt, men nej, det handlade om att läsa överhuvudtaget. Jag frågade om han hade svårt med läsningen och fick till svar att nej, han var ingen sabla dyslexiunge och jag skulle låta bli att sätta diagnoser på folk jag inte kände! Det här var faktiskt bara en kille som inte gillade att läsa så varför skulle han bli tvingad!)
Hela samtalet tog slut i och med att ytterligare en person sällade sig till sällskapet och tydligen tyckte att de borde ge sig av.
”Jag hoppas du tänker på det här!” var det sista som mannen sa innan det gick. Tänkt har jag gjort – det är onekligen ganska svårt att släppa ett samtal där någon förbannar en så mycket.
Jag önskar att jag hade kunnat få förklara för dem att läroplanen för förskolan kom redan
1998 . Jag önskar att jag kunnat förklara att förskolan är så mycket mer än bara gungor – att leken ÄR lärande och att förskollärarna med sina tre och ett halvt år på universitet och högskola har massor med kunskap kring hur man använder just leken som lärande.
Jag önskar att vi hade kunnat samtala kring varför det är viktigt med utbildad personal. Nu blev de av med en älskad fröken och en bekant blev av med jobbet. Det är så deras verklighet ser ut och jag har full förståelse för att den gör ont.
I gymnasiet fick vi inte har kvar vår lärare i engelska trots att hon var en av de bästa lärare jag någonsin haft. Hon var inte behörig – läste till lärare men var inte färdig – och tjänsten måste lysas ut. Någon annan hade högre behörighet och fick tjänsten. Förmodligen är det så det har gått till här också. Jag förstår att det är tråkigt när det är någon man gillar som måste gå men utbildningen har ett syfte. Att det sedan finns utbildade lärare som inte borde jobba i skolan är en helt annan sak.
Att Folkpartiet är det parti som fick ta smällen här är också något jag kan förstå då skolan onekligen är det område flest förknippar oss med. Den stora reform skolan genomgår just nu skapar också oro ute i verksamheten – det gör allting nytt och all omorganisation. Det är ingenting konstigt i sig. Självklart märker föräldrar och andra av detta. Många läser braskande rubriker i tidningarna. Jag tro och hoppas ändå att det i de flesta kommuner finns kloka skolledare och lärare som tar sig tiden att förklara vad allt det nya innebär. Rektorn och lärarna på mina barns skola har gjort det genom föräldraforum där man visat på vad som ingår i det centrala innehållet och varför. Helt enkelt toppen där vi föräldrar fick orientera, spela gitarr och prata slöjd när det var de praktisk/estetiska ämnena som diskuterades och lyssnade på bland annat specialpedagogen som förklarade de olika saker man tittar på för att följa elevernas läsutveckling.
Att en kille sedan inte gillar att läsa ser jag dock inte alls som någon som helst anledning till att han inte ska läsa. Däremot ska lärarna hitta texter som han kan relatera till, texter som ligger honom nära. Jag lånar gärna ut böcker till mina vänner och bekanta och strör boktips omkring mig men jag trycker inte upp ”Liftarens guide till galaxen” i ansiktet på någon som inte gillar den typen av böcker. Att det däremot skulle ligga någon sorts godhet i att inte tvinga ungen till att göra något han inte gillar är befängt. Allting i skolan är inte roligt, ”lustfyllt lärande” har misstolkats något så kolossalt!