Bara insidan som räknas. Ha!

Är ruskigt trött på förnumstiga, förnuftiga och förbaskade kommentarer kring hur jag ser ut och är!

Jag är kvinna, tjej, tant - lite beroende på vem du frågar. Jag är också fröken, mamma, hustru, dotter, lillasyster - också beroende på vem du frågar. Därtill är jag lärare, oppositionsråd, gruppledare, styrelseledamot, politiker, folkpartist. Allt det är jag. Jag är alltid dessa saker, samtidigt. Jag slutar inte vara lillasyster bara för att jag sitter i en bolagsstyrelse. Jag är fortfarande oppositionsråd när jag umgås med min mamma.

Jag är trettiotre år, trettiofyra om fjorton dagar. Jag gillar att fylla år. Jag har inga problem med att bli äldre. Jag har å andra sidan heller inga problem med att vara ung. För ung är jag. I många av de sammanhang jag ingår är jag ung, ack så ung. Så ung att jag borde veta min plats och sitta still i båten och lära. Tyst och stilla.

Jag sitter sällan tyst och stilla i båten. Jag frågar. Jag pratar. Jag påstår.

Vad är då mitt problem?



Bilden ovan är på mig. Jag sitter och funderar eller lyssnar, jag vet inte riktigt. Det finns i alla fall två problem med bilden. Det ena är att jag inte ser glad ut. Det andra är att jag har röda läppar.
Nej, det är inte mitt problem. Däremot är det andras problem.

Jag skrattar ofta. Högt. Det är också ett problem. Här är dock problemet att jag ser sur ut. Just det. Sur.
Jag antar att vad man menar är att jag inte ler. Det här är helt enkelt så jag ser ut när jag är hyfsat neutral. Ett "viloansikte" om man så vill. Det är inte ok har jag fått höra för jag ser ju så sur ut.

Det andra problemet är som sagt färgen på mina läppar. Röda. Ack så provocerande. Är det riktigt lämpligt, har jag fått höra. Vill jag inte bli tagen på allvar?

När jag målar läpparna röda och kliver in i ett klassrum blir reaktionen alltid, utan undantag "Å vad du har fina läppar fröken!" och "varför har du gjort så idag?" Jo, för jag ser inte alltid ut så. Jag tror nämligen det hade varit mer ok då. Nu sker det ibland, när jag känner för det. Mina elever vet att det ofta beror på att jag känt mig trött på morgonen eller hängig. Då vill jag ha färg för jag blir glad av färg.



Det är är vantar, mössa, halsduk och strumpor som jag haft i vinter. Inte alla dagar utan då jag känt för det. Jag har fått kommentarer som "Jag visste inte att du var lagd åt det hållet." och "Är inte det där väldigt barnsligt?!"

Ibland har jag röd kjol. Eller röd klänning. Röda skor. Jag gillar rött. Jag blir glad av rött, det är en stark färg som lyser upp. Nu är ju jag folkpartist och majoriteten som styr i Kumla är socialdemokrater. Tydligen gör det att det inte är lämpligt för mig att ha rött. Det retar tydligen. Jag köpte röda converse i USA. Jag har fått frågan om jag gjorde det för att provocera. Nå, kommentarer som de provocerar också. Mig!

Converse är inte heller lämpliga att ha när man är oppositionsråd, topp-politiker, styrelseledamot... Det är inte seriöst.

Svart kavaj får jag ha. Den har ingen kommenterat. Heller inte svarta byxor och grå skor. Mina blå toppar är liiiite för urringade men färgen är ok. Den rosa är för tight och på tok för rosa.

Idag var jag hos frisören. Jag klippte inte så mycket för jag har håret på utväxt. Känner för att ha långt hår igen efter många år som kortklippt. Mitt hår är också ett ämne för diskussion och kommentarer. Kort hår är mer seriöst. Ger ett propert intryck. Å andra sidan kan ett längre hår vara bra eftersom jag då ser lite mer feminin ut. Ja, jag nämnde att jag skrattar högt. Det är inte feminint. Inte heller att gå fort, gestikulera eller låta bli att le hela tiden.
Feminin men inte utmanande. Så ska jag vara.

Jag är kompetent, kunnig, påläst, vetgirig, nyfiken. Jag är en sabla massa saker och jag är det oavsett om jag ler eller ej, skrattar högt eller vrålskäller, har röda läppar, regnbågsfärgad öronlappsmössa, kort kjol, stövlar eller för den delen en rosa t-shirt med gröna zombier på som mina barn älskar men som jag faktiskt bara har haft hemma.

Frisörbesöket idag resulterade i slingor. Lila. Det är tydligen också oseriöst och barnsligt när man är mamma och politiker. Tänk, jag som trodde att min kompetens satt innanför pannbenet, inte hängde i lockiga tester utanpå.




Här ser de nästan rosaröda ut, ljuset är lite märkligt. Hur som helst, färgen påverkar mitt humör men inte min kompetens.

Jag har en egen låt, ni vet lite som Darth Vaders "dom dom dom, dododom, dododom"? Min är Nanne Grönvalls "Pissenisse". Lyssna på den. Den blir jag för övrigt också glad av.

Kommer jag dö som folkpartist?

"Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat."
Så sa Håkan Juholt i sitt avskedstal efter tio månader som Socialdemokraternas partiledare - och uppenbarligen ett liv som socialdemokrat.

Jag föddes inte som folkpartist. Jag har valt att blir folkpartist. Ett aktivt val där jag läste, funderade och frågade kring partiprogram och framför allt ideologier. Folkpartiets var den som låg mig närmast.
Jag möter emellanåt folk som "alltid" varit ditten eller datten och inom politiken är det ofta från vänster jag hör det. Jag tror dock aldrig jag mött en folkpartist som "alltid" varit folkpartist. Självklart finns det folkpartister som vuxit upp i hem där båda föräldrarna varit folkpartister men trots det är det sällan - aldrig - jag hört någon säga att det är därför de är folkpartister. Tvärt om tenderar de att vara de som ifrågasatt mest.

Hemma hos mig diskuterades sällan politik. Fel, politik diskuterades - allt är ju politik - men inte partipolitik. Jag har än idag ingen aning om vad mina föräldrar eller min bror röstar på eller vad de "är". (Att mamma kryssade mig i kommunvalet är dock en hyfsat kvalificerad gissning men det gör henne ju inte till folkpartist!)
Jag röstade på Vänsterpartiet första gången jag fick rösta. Japp - ut ur garderoben! Fast egentligen är det ingen garderob där för det har aldrig varit någon hemlighet. Jag röstade som de flesta jag umgicks med gjorde och de var - och är - vänsterfolk. Själv tog jag inte reda på ett skvatt, lyssnade bara på vad folk sa och gick och röstade. Idag tycker jag det värsta är just den biten, att jag egentligen inte hade en susning om vad jag röstade på eller varför. Vänstern kändes lagom radikalt, lite busigt och var det man "skulle" rösta på i gymnasiet. Just på grund av hur jag själv tänkte kan jag också förstå varför skolvalen ofta ser ut som de gör - SD är det parti som sticker iväg där nu och vuxenvärlden förfäras. Grejen är att många röstar på SD och Piratpartiet - eller V som i mitt fall - just för att vara provokativa, visa att man räcker fingret åt vuxenvärlden, vill förändra och/ eller vara annorlunda.
Vänsterpartiet fortsätter också att ha många förstagångsväljare men förstagångsväljarna är rörliga. Givetvis finns det de med mer koll än jag som gör väl övervägda val redan vid sitt första val men mer än fyra förstagångsväljare byter parti vid sitt andra val.

Många av de socialdemokrater jag möter säger precis som Håkan Juholt - och man är stolt över det.

Kanske är det den största skillnaden oss emellan - att vara folkpartist är ett val jag gjort. Liberal var jag redan innan men utan kunskapen kring de olika ideologierna hade jag inte vetat att det var just liberal jag var. Socialdemokrat föds man till - det kommer med modersmjölken och verkar ske utan vidare eftertanke. Jag är liberal och folkpartist just för att jag tror på att folk kan - och ska - tänka själva och göra aktiva val, inte bara låta saker hända.


Jag vet inte om jag kommer dö som folkpartist. Jag hoppas att jag kommer fortsätta att pröva och ompröva, ständigt ifrågasätta och fundera. Att bestämma sig för en sak och sedan se det som avgjort är inte vidare smart - då hade mitt beslut som femåring att aldrig flytta hemifrån eller mitt klädval på nittiotalet (flanellskjorta, nikeskor och 501:or) fortfarande stått fast. Saker förändras. Så också jag.