Minnas, fråga och göra något.

Idag skrivs det mycket om samma sak på bloggar, Twitter och Facebook. Ja, det skrivs i tidningar, pratas i radio och visas bilder i TV. Jag menar givetvis Utøya och Oslo. Idag är det ett år sedan. Aftonbladet har en hel site på sin hemsida, DN beskriver bland annat precis hur dagen kommer se ut i Norge, SvD visar via webbtv hela statsminister Jens Stoltenbergs tal.

Många vet precis vad de gjorde 22/7 2011. Jag gör det inte. Det är nästan så jag borde skämmas över att jag inte minns exakt var jag var någonstans och vad jag gjorde men jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att jag följde nyhetsrapporteringen - men jag fick veta det på Facebook först. Facebook var hela tiden det bästa sättet att hålla sig uppdaterad, även om det hela tiden dök upp konstigheter. Först visste ju ingen någonting. En bomb i Oslo - folk var döda. Hur många? Var det en terrorist? När sedan rapporteringen om Utøya kom var alla säkra på att det var terrorister och många spekulerade i att det var islamister.

Idag vet vi vad som hände. Vi vet att 77 människor miste livet för att en dåre tyckte att han hade något viktigt att säga världen. Inte för att vi riktigt vet vad han ville säga men nog skrek han så det hördes alltid.

Runt om samlas folk idag för att minnas vad som hände och för att hedra de döda. I Örebro hölls en minnesstund på Stortorget.

Att minnas är viktigt. Att ställa frågan "varför?" ännu viktigare. Att försöka finna svaret på hur vi ser till att det inte händer igen viktigast.

Jag avslutar med Jonas Gardells ord från Facebook för de beskriver precis vad jag tänker:
"Ett år sedan Utöya. Vi kan hedra de ungdomar som slaktades genom att bekämpa högerextremism och främlingsfientlighet var den än visar sig.

Sörj nu, men sedan: gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, delta i en Prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flykting!

Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna."