Jag är inte alls fördomsfri

Jag önskar att folk sa till när jag är och/eller agerar fördomsfullt. På samma vis som jag vill att folk säger till om jag har toapapper under skon eller gylfen öppen. Båda sakerna, fördomarna och gylfen, är lika pinsamma och lika omedvetna.

Jag vet inte om att jag har fördomar, det är därför de är just fördomar, lika lite som jag går runt med gylfen öppen medveten. Alla vet dessutom om hur pinsamt det är med en öppen gylf, trots att personen inte kan hjälpa det, trots att det händer alla ibland. Ändå säger så få till. Kanske för att det blir ett litet pinsamt ögonblick när man slår ner blicken, ser att den andre har rätt, ser den öppna gylfen och drar upp den och den som sagt till ser den andres blossande kinder och vet att hen funderar på hur länge gylfen varit öppen, hur många som sett, ser hur dum hen känner sig. Man skäms lite, båda två. Kanske minns man när man själv gått runt med öppen gylf en halv dag utan att någon sagt något.

Samma sak med fördomar. Alla har dem ibland. Alla säger ibland något fördomsfullt, helt omedvetet klumpigt och fel men så få säger till, påpekar det felaktiga. Kanske för att man inte vill att den andre ska känna sig dum. Missriktad vänlighet för att undvika trampade tår. Ibland är man till och med mer överseende med vänner, men vem ska säga till när man har fel om inte ens vänner?

Jag är rätt ofta osäker när jag pratar om vissa saker. Använder jag rätt vokabulär? Heter det funktionshindrad eller funktionsnedsatt - vad är rätt ord just nu? Ska Q vara med efter HBT eller inte? Svart, färgad eller afrosvensk? Ibland undviker jag helt enkelt det där laddade ordet jag är osäker på, gör en omskrivning. Ibland blir jag osäker just för att jag är osäker och därför visar hur fördomsfull jag är genom att vara så osäker. Frågar inte heller. Jag vill ju vara en person som är öppen och fördomsfri och just därför blir jag ännu mer osäker och noga med att säga rätt och göra rätt varpå det mesta blir helt fel för hade jag varit sådär öppen och fördomsfri hade ju allt det där kommit naturligt. I värsta fall tystnar jag helt. Jag vill ju inte råka säga fel, göra fel och kanske såra utan är istället tyst. Kanske är vi många som tystnar för att vi är osäkra, många som egentligen vill stå på barrikaderna för mänskliga rättigheter men är osäkra  och lite rädda. Kanske inte rädda för att göra fel egentligen utan rädda för att vi är så osäkra på hur det heter, hur man säger, hur vi ska agera och vara för att visa att vi tycker något är rätt och bra och inte råka trampa i klaveret och hamna bland de som gjort sina fördomar till åsikter, för det är något helt annat.

 Fördomar - att döma på förhand eller att helt enkelt tro att något är på ett visst sätt innan man får mer kunskap? Innan jag VET, innan jag har kunskap så har jag bara mina fördomar att förlita mig på. Jag är född i Sverige av svenska föräldrar, en CIS-person (och vad det är har jag ganska nyss lärt mig) och bortsett från dyskalkyli och en grav synnedsättning jag nu opererat bort har jag inga funktionsnedsättningar (hinder..?).
Jag utgår från mina erfarenheter och den kunskap jag samlat på mig och kan inte göra mycket mer än så. Det och sen hoppas på att folk rättar mig när jag har och gör fel. Att de berättar mer och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter och hela tiden lär jag mig, samlar på mig, blir mer än jag var och förvandlar fördomar till vetskap och självklarheter. Problemet är som sagt när jag inte vet att det är en fördom jag sitter på. När jag säger något och ingen rättar mig. För då tror jag att det är rätt och riktigt och kommer fortsätta göra samma sak om och om igen.

Berätta när min gylf är öppen. Rätta mig när jag har, gör eller säger fel. Båda sakerna går att göra diskret. Få ropar rätt ut över rummet att någons gylf är öppen, man gör det lite tyst vid sidan om. På samma sätt kan man helt enkelt säga det rätta ordet så jag hör, som man gör med barn. "Jag gedde honom kniven", "Gav du honom kniven, så bra!" Det gör vare sig mig eller dig generad. Jo, lite, jag kommer rodna och tänka på alla gånger jag sagt fel och kanske sårat. Men jag slipper göra det igen och det är värt några ögonblick av blossande kinder.

HBT-certifiering, varför då? Anförande i kommunfullmäktige

I går var det kommunfullmäktige i Kumla. Den motion om att HBT-certifiera Kumla äldreboenden var det ärende som debatterades mest. Det här är ungefär vad jag sa i talarstolen.

 

Jag pratade med Inger är för ett tag sedan. Hon är 82 år gammal, eller fyller 82 i år, snarare. Hon har klarat sig helt själv, utan hemtjänst, ända till för ett halvår sedan då hon ramlade när hon skulle hämta in posten. Hon bröt lårbenshalsen och trots att det är läkt klarar hon sig inte själv längre. Villan med alla trappor fungerar inte heller så hon flyttade direkt från sjukhuset in på ett särskilt boende. Inger berättade att man gärna ville involvera hennes anhöriga i vården och frågade efter just närmast anhörig. Inger förklarade att hon inte har några barn eller barnbarn men att hon gärna ville att de skulle prata med hennes väninna, Sofia. Man svarade då att Sofia givetvis var välkommen på besök men att hon inte kunde vara med och bestämma kring Ingers vårdbehov då hon inte är någon anhörig.

Inger och Sofia har varit ett par sedan 1967.

Varför sa då inte Inger till personalen att Sofia var hennes sambo, hennes flickvän?

För att Inger föddes 1932. Fram till 1944, då hon var tolv år, var det kriminellt att vara homosexuell, eller rättare sagt, alla homosexuella handlingar var kriminaliserade. Därefter sågs det som ett sjukdomstillstånd och homosexuella och bisexuella hölls på mentalsjukhus för ”att bli friska”. Att Inger och Sofia var tillsammans räknades som något sjukt ända fram till det år jag föddes, 1979. Först för 2003 kom lagstadgad förbud mot hets mot folkgrupp på grund av gruppens sexuella läggning.

Visste ni att ända fram till 2009 var transvestitism klassat som sjukdom? 

Att som åttiotvå-åring börja prata om sin flickvän är inte så enkelt... Det krävs en oerhört lyhörd personal för att fånga upp de signaler många äldre hbt-personer sänder ut. Lyhört med kunskap.

Att komma ut... 

Av någon anledning lägger vi på individen att ”komma ut”. Gör personen inte det, ja då kan ju inte jag veta att hen är homosexuell, eller hur! 

Problemet är inte huruvida jag vet att personen är homosexuell, bisexuell, transperson eller vad som helst. Problemet är att jag förutsätter att den jag möter är heterosexuell. Jag förutsätter det så mycket att jag inte reagerar när jag själva ”kommer ut”.

Ja, för det gör jag, varje dag. Varje gång jag pratar om min man befäster jag min identitet som heterosexuell i era ögon. Fast ni tänker inte heller på det på det för det är ju helt normalt. Jämför det när en man pratar om sin man eller pojkvän. Om Erik nämner sin sambo så förutsätter vi att det är en kvinna.

När Erik sedan kallar sin sambo för sin pojkvän...

Om Erik sedan dessutom kallar sin pojkvän för Hanna...

Många av mina homosexuella vänner möts av reaktionen ”Jaha! Det visste inte jag!” och ibland i tillägg ”Det är helt ok med mig!” när de av någon anledning ”kommer ut”. Vissa personer blir rent av lite kränkta om de har umgåtts en längre tid och av en slump får reda på det. Om vi hade en presentationsrunda och jag presenterade mig såhär ”Hej, jag heter Christina Örnebjär. Jag lever tillsammans med en man och jag är heterosexuell.” så hade ni tyckt att jag vara ganska konstig. Av någon anledning tycks det som att hbt-personer ska ”förklara sig” så att alla vet.

Därför behövs kunskap

I många länder kränks, rent av förbjuds, HBT-personers rättigheter. Vi är rätt stolta över hur långt vi kommit i Sverige...

En undersökning från 2005 visade att HBT-personer kränks i den svenska vården.

HBT-certifiering är något världsunikt. HBT- certifieringar handlar inte bara om HBT – homosexuella, bisexuella och transpersoner. HBT-certifieringen handlar bland annat om alla möjliga familjebildningar, till exempel familjer där barnen är adopterade eller har ett funktionshinder men ännu mer än då. Den handlar om våra normer, hur vi ser på världen.

Varför inte bara värdegrund?

I Den nationella värdegrunden från Socialstyrelsen och arbetsmaterialet till den så finns följande: 

 En faktaruta om paragraf ett i Diskrimineringslagen  - de sju diskrimineringsgrunderna –  alltså kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion, eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Vidare finns ett citat av Ann Herberlein och så en övning:  ”Vi delar in oss i grupper om två och två. Vi läser citaten och funderar på vilka tankar citaten väcker.”

Jag sökte igenom det 182 sidor långa dokumentet. HBT står inte med. Homosexuell står inte med. Bisexuell, transperson... Gissa? Inte heller heterosexuell finns med. Det brukar inte göra det i texter. Anledningen är enkel. Det förutsätts att alla är heterosexuella. Det är normen. Allting annat är normbrytande.

I kommunens värdegrund för socialförvaltningen nämns inte de sju diskrimineringsgrunderna alls.

Varför besvarad? 

Jag frågar mig varför motionen är besvarad? Jag vill ha en certifiering. Det föreslagna svaret är ett nej till certifiering. Det är ett avslag, inte ett besvarande.

”Uttrycket besvarad skall bara användas när arbete eller utredning pågår i enlighet med ett tidigare beslut/uppdrag inom kommunstyrelsens verksamhet. En motion eller medborgarförslag som ligger HELT i linje med ett arbete som redan pågår kan av kommunstyrelsen föreslås bli besvarad av kommunfullmäktige. Det kan också vara aktuellt att föreslå att vissa delar av motionen/medborgarförslaget antas. Det skall då klart framgå vilka delar som kommunstyrelsen föreslås ska antas respektive avslås.” (från en förklaring om hur motioner besvaras)

Vidare... ”En motion anses besvarad om man anser att kraven som ställs i densamma redan är tillgodosedda”. (Från en sida med ordförklaringar på nätet)

Så är icke fallet här. Man pratar om en värdegrund där hbt inte nämnd och om en värdighetsgaranti som kommer 2014/15 där ”hbt-arbetet ska uppmärksammas”. Ja, så ska informationsmaterial utformas för att omhänderta respekten för individen utifrån de sju diskrimineringsgrunderna, vilket ju är bra men självklart.

Det hjälper inte Inger. Det kommer heller inte hjälpa Sofia när det är dags för henne att flytta in på ett boende. Det hjälper heller inte Anton som liksom Inger vill ha hjälp att måla tånaglarna.

Det som behövs är inte papper på hur vi ska bemöta folk, det som behövs är utbildning och kunskap.

Det handlar inte om att peka ut utan om att synliggöra

Det finns uppskattningsvis 15 000 hbt-personer inom hemtjänst eller på särskilt boende. Statistiskt sett är det mellan 5 och 10% av befolkningen. Ändå pratar vi om ”dem”. ”De homosexuella”. Om vi inte vet att det finns någon i rummet för då blir vi lite politiskt korrekt nödiga och anstränger oss för att använda rätt vokabulär för att inte råka kränka. 

Ändå är det ju inte så konstigt, inte konstigare än att vi säger ”vi” och menar både kvinnor och män. Vi förutsätter att i en grupp finns både kvinnor och män oavsett vilket kön vi själva tillhör och förutsätter oss också vara inkluderade i det "vi" som sägs, oavsett vårt eget eller den andres kön. Att förutsätta att det finns hbtq och inte bara h som i hetero är inte ens nästan lika självklart. Hur ser det ut på din egen arbetsplats? I dina barns klass? Det handlar statistiskt sett om nästan var tionde person du möter.

Det handlar inte om att peka ut. Det handlar om att synliggöra och granska samhällsnormer och deras konsekvenser. Det här med bemötande är inte så lätt. Vi tar gärna för givet att vi behandlar alla lika. Problemet är att vi inte ska behandla alla lika utan likvärdigt.

Ingers uppväxt, hela hennes liv, har format henne till den hon är. Det handlar inte om sex även om just ordet homosexuell av någon anledning associeras till just sex. Det handlar om så mycket mer och en del i det är just att Inger levt ett liv där hon inte pratat om sin livskamrat med mer än några få utvalda. Hur ska vården veta hur man hanterar det? En värdighetsgaranti ger inte svar på det. Inte en värdegrund heller. Det gör bara utbildning. Vem som håller i utbildningen är mindre viktigt men de måste veta vad de pratar om. Just nu är det RFSU som håller i en sådan utbildning men givetvis kan det finnas andra, likvärdiga.

Vården behöver kunskap

Det finns en oro bland äldre hbt-personer eftersom de levt större delen av sina liv i en tid då homosexualitet varit kriminellt och en sjukdom. De oroar sig över hur de ska bli bemötta. Är det en befogad oro 2014? Ja. En studie för några år sedan visade att 36% av alla tillfrågade undersköterskor och sjuksköterskor skulle välja bort att vårda homosexuella om möjligheten fanns.

I undersökningar som gjorts säger personalen och verksamhetcheferna att de aldrig stött på ”problemet” eftersom det inte finns några ”såna” där. Problemet. Såna där.

Vi vill att alla ska känna sig lika mycket värda men när vi säger att vi inte gör skillnad på folk och folk osynliggör vi ständigt de som inte delar den dominerande kulturens erfarenheter, oavsett orsak därtill.

Att säga att ”vi gör inte skillnad på folk och folk utan behandlar alla lika” är att säga ”det finns inte ett problem” och stänger effektivt dörren för de hbtq-personer som vill vara öppna genom att vi upprätthåller myterna kring just hbtq . Att säga ”Vi gör inte skillnad” säger att man förnekar behovet av ett erkännande. Att förutsätta att alla individer är lika, osynliggör de som faller utanför normen. Att vara ”öppen” och ”tala om” gör att hbt-personer ses som avvikare, de som måste tala om att de inte är som alla andra...

Ett kongressbeslut...

Rapport efter rapport visar att det inte räcker med en värdegrund. Hbt måste tas upp specifikt.

Det finns ett kongressbeslut jag skulle vilja läsa upp. Ett kongressbeslut där man biföll en motion där man ville ”säkerställa att hbt-kompetens finns inom både kommuner, landsting och statliga verk och myndigheter. Exempel på detta är hbt-certifiering liksom beslut om en lokal hbt-policy." Därtill krävde motionären att man skulle "ge de resurser som behövs för att säkerställa en jämlik service även till den här gruppen” 

Motionen som antogs lades av HBT-socialdemokraterna och partikongressen 2013 beslutade att de socialdemokratiskt styrda kommunerna och landstingen ska gå före med att stärka sina organisationer med hbt-kompetens.

Är det en kostnadsfråga?

Om det vore enbart en kostnadsfråga, om det vore så att allt stod och föll med de pengar det kostar att utbilda Kumlas personal så kanske... 900 tusen skulle hela utbildningen gå på, plus vikariekostnader. Men å andra sidan vem utbildar så att Kumla lever upp till garantin? Vem ska utbilda i värdegrunden? Vem utbildar i att utbilda varandra? Ska det sedan ske på arbetstid, ja då behövs vikarier. I svaret menar man att det arbete som görs är tillräckligt och att det inte behövs mer. Hur rimmar det med kongressbeslutet?

Hbt är ingen identitet i sig. Det handlar om individer som kan ha mycket lite eller ingenting alls gemensamt. Det finns en allmän föreställning om att det är just den sexuella praktiken som skiljer HBT-personer från heterosexuella. Hela identiteten påverkas, inte minst av man hela livet stått utanför den norm som samhället uppmuntrar. Att lägga över ansvaret på den äldre individen, på Inger, genom att förutsätta att hon ska blotta sig är inte rimligt. Det är inte rimligt eftersom hon omöjligt kan veta om vården kan eller vill lyssna och ta till sig.

Normen blir inte tydlig förrän någon bryter mot den.

Det är trångt i garderoben. Tvinga inte in äldre hbt-personer igen.

Artikel från dagens Nerikes Allehanda

Årets God Jul-rim till Kumla kommunfullmäktige

Årets sista kommunfullmäktige var ungefär en kvart långt. Få ärenden, gissningsvis för att den stora middagen efteråt, då alla som jobbat i kommunen i tjugofem år uppmärksammas, inte ska bli försenad. 
Jag brukar hålla ett anförande på rim sista fullmäktige, för att säga God jul bland annat. Förra året lyckades jag få med ett avslagsyrkande i rimmet men i år fanns inte mycket att debattera kring.

Jag fick lov av ordförande att komma upp efter sista punkt. Till saken hör att socialdemokraten Katarina Hansson och moderaten Mats Hellgren hade indiska kläder på sig.

Här är årets rim (och det flyter bättre när jag läser högt...)

God Jul Kumla fullmäktige 2013 

Nu är timmen slagen

sista fullmäktige är här

snart kommer dopparedagen

för både troende och sekulär

Vi som samlats här i salen

för att fatta nya beslut

är först ni som sjunger internationalen

och drar lite mer vänsterut

Partiet, det stora och det röda

socialdemokrater tjugotvå

och så de som er brukar stöda

vänsterpartiet, hej till er båda två!

Hos er båda återfinns

- de som er företräder -

två starka och kompetenta kvinns

kvinnlig KSO har inte alla städer

Som kvinnor i politiken

Katarina och Elisabeth

vet att jämställdheten i praktiken

inte alltid är så lätt

Vänder jag mig så lite grann

och tittar lite snett

ser jag Moderaternas starke man

som sig så vackert i kjol har klätt

Mats syns ju bland de flesta

och har en röst som ofta hörs

Mats har åsikter om det mesta

och vill att VIP-tomter offentliggörs

Bredvid har vi Centern och kristdemokrater

där sitter Janne och Per

God Jul till er och era partikamrater

även de som inte är här

Miljöpartiet sitter längst fram

och vill inte äga någon flygplats

det står säkert i deras valprogram

om rätt jag känner Carina och Mats

Om SD fanns i salen här

önskade jag dem som en självklarhet

julens frid med allt vad det innebär

och tolerans mot alla i deras julpaket

För FP Kumla önskar var och en

Frid, frihet och fred
vänsterfolk och högermän

till alla ger vi samma besked

Ta hand om varandra

tro på dig själ och din nästa

lita på dig själv och andra

så klarar du det mesta

Liberalismens styrka finns

i tron på individen

Fred och frihet är det som vinns

- nu sänker sig julefriden

God Jul!

Varför tystas oppositionen?

Öppenheten och hur demokratin fungerar i Kumla har varit uppe till diskussion förr. Tyvärr inte i berömmande ordalag utan för att oppositionen tystats på olika sätt. Smädeorden har varit många men nu verkar taktiken vara en annan. Istället för att tala om hur dumma mina förslag är så hindrar man mig helt enkelt från att lägga dem.

Jag har tre exempel från senaste veckorna.

Första exemplet handlar om budgeten. Vid kommunstyrelsens sammanträda deklarerade kommunfullmäktiges ordförande att de budgetförslag som inte fanns med för behandling under KS heller inte skulle få tas upp på kommunfullmäktige. Han hänvisade till kommunallagen och menade att inget nytt får komma på KF.
Det här är fel på så många sätt att jag inte vet riktigt var jag ska börja men för det första så får jag och alla andra ledamöter lägga vilka yrkanden vi vill i KF. Vad gäller budgeten så är ärendet redan väckt och Socialdemokraternas förslag huvudförslag. Det lägger vi andra sedan diverse yrkanden på, på olika sätt. Ett yrkande behöver inte förberedas i KS, det kan läggas direkt på KF. Vill man däremot att de övriga i fullmäktige ska ha en chans att sätta sig in i ett budgetförslag är det ju bra att vara ute i god tid. Vi var färdiga med vårt förslag så att det gick med i utskicket till KF så alla hade gott om tid att läsa på.

Andra exemplet kommer från Kommunstyrelsens arbetsutskott. Där ville jag lägga ett yrkande under ett ärende och blev stoppad med motiveringen att det inte hörde till ärendet. Jag försökte få det som ett tilläggsyrkande, som ett motförslag, vad som helt men icke. Jag fick helt enkelt inte yrka för kommunstyrelsens vice ordförande som vid tillfället satt ordförande. Jag uppmanades att lämna in en motion istället. Tro mig, den kommer.

Tredje exemplet kommer från kvällens kommunstyrelse. Jag hade funderingar kring planen för Vision 2025 och en del av skrivningarna i den. Jag lyfte det till diskussion och fick höra att hade jag inte sagt något på kommunstyrelsens arbetsutskott där ärendet beretts fick det vara. Inte nog med det. Jag fick höra att om någon från övriga i oppositionen ville ha något sagt så skulle det sägas i just KSAU genom mig eller det andra oppositionsrådet. Jag som folkpartist ska med andra ord lägga yrkanden för andra partier, vare sig jag håller med eller ej. I kommunstyrelsen ska man "bara säga ja eller nej till det som skickats hit från arbetsutskottet". Jag frågade då vad poängen med KS och KF är, då räcker det ju med KSAU, om nu något nytt inte får komma, inga yrkanden får läggas, inga diskussioner får föras. Åt det skrattades det och huvuden skakades.

Jag har många fler exempel, bland annat anser ordförande i barn- och utbildningsnämnden att gruppmötet inte är till för diskussioner. Nehej? När ska vi ha dem då?

Kommunstyrelsens ordförande har hittills lyckats navigera hyfsat rätt. I budgetdebaclet fick hon till det så att alla budgetförslag räknades som beredda eftersom vi sa att de fanns... Alla ganska nöjda. I KSAU var hon inte närvarande. Under kvällens KS frågade moderaternas oppositionsråd om inte jag hade yrkat på en ändring och hon frågade om jag hade gjort det eftersom inte uppfattat det som ett skarpt yrkande. Jag svarade att det inte hade varit det heller.  Jag ville lyfta frågan, diskutera, höra varför det stod som det gjorde och om vi gemensamt kunde komma fram till en annan skrivning.  Frågan var inte så viktig, heller inte principiell men jag måste få ställa frågor.
Det är en svår uppgift att vara KS-ordförande och kanske svårare i Kumla än på många andra ställen. Det finns många starka viljor i KS...

Oavsett det så tycker jag att det är liiiite för många tillfällen där jag på ett eller annat sätt blir tystad. Om jag nu vill lägga ett yrkande - hur korkat den än må ses - så ska jag få göra det. Att tysta oppositionen är helt enkelt inte rätt.

Den här sitter utanför kommunfullmäktigesalen i Höganäs, 

 

den borde finnas på fler ställen

 

Barn har rättigheter!

Ett barn som utsätts för ett brott, själv begår ett brott eller är med om en vårdnadstvist befinner sig i en otroligt utsatt situation. Barn har svårt att hävda sig i en rättsprocess och upplever ofta att ingen lyssnar på dem, tar dem på allvar eller att de inte blir trodda. Så får det inte vara i Sverige år 2013. Därför var det ett klokt beslut som togs vid Folkpartiets landsmöte – de som förhör barn ska vara utbildade i att förhöra just barn,.

Om det finns en misstanke om att ett barn har utsatts för brott startar utredningsprocesser där ofta flera myndigheter är inblandade. Det kan vara socialtjänst, polis, sjukvård och inte sällan är det många personer som barnet vid olika tillfällen möter och ska upprepa sin berättelse för. Att det här inte är bra för barnet är knappast någon nyhet.

En åklagare bör ha ”särskild kompetens” för att förhöra barn och när det gäller övergrepp finns ett minimikrav på att åklagaren ska ha gått kursen ”övergrepp mot barn”. Problemet är att det bara är hos 10% av åklagarkamrarna som man kan garantera att det är så. Vid en tredjedel av åklagarkamrarna har man inte utbildning i barns rättigheter.

Yngre barn representeras av ombud vid rättegångar. Tanken att man skyddar barnet på detta vis är kanske god men studier visar att det blir godtycke i processen. Till exempel finns könsskillnader när ombuden talar för barnen vid en vårdnadstvist – gäller det flickor trycks det hårdare på vårdnadshavaren medan pojkars ställföreträdare riktar mer in sig på vikten av kompisar och skola. Den här skillnaden mellan könen finns inte alls när barnen själva för sin talan. Ombuden upplyser heller inte alltid om att allting barnet säger kan användas i rättsprocessen.

Det har också visat sig att domstolarna ställer högre krav på barn än på vuxna i en rättsprocess. Vuxna får större utrymme att uttrycka sina åsikter. Ofta motiverar man det med att barnet inte är moget att veta sitt eget bästa – nå, det vet inte alltid vuxna heller.

Den som förhör barn behöver kunna mer än förhörsteknik, vilket är den fortbildning som erbjuds idag. Hur ska rummet se ut? Var ska man vara? Vilka ska vara med? Hur närmar man sig ett barn?

Folkpartiet har ett tydligt barnperspektiv och vi står upp för de som har svårast att göra sig hörda. Bland de som har de allra svårast tillhör barnen. Självklart ska den som förhör ett barn ha barnkompetens. Självklart ska den som förhör barn ha kunskap om barns rättigheter. Jag är stolt och glad över Folkpartiets beslut att skriva in det här i partiprogrammet. Nu ska vi göra verklighet av det.