Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

måndag 9 juli 2012

Post-Almedalen

Att få komma hem igår var så otroligt skönt! Sitta i soffan, dricka te, småprata med maken medan vi försöker uppdatera varandra om avd som hänt under veckan och så fyra avsnitt The Big Bang Theory..!
Att vakna i morse - klockan tio! - och få krama barnen... Ingenting klår det! Att barnen sedan inte var särskilt sentimentala utan ganska raskt försvann till kompisar - ja, vi blev av med sonen men fick hit dotterns bästis men de höll sig mer eller mindre gömda hela dagen. Kojor är kul! - hör väl till.

Jag har mer eller mindre gått runt i någon sorts töcken med en känsla av att jag dels vill gå och lägga mig igen, dels att jag skolkar från någonting! Det känns som jag borde vara på väg någonstans, läsa någonting, skriva till någon!

Jag minns att det var likadant förra året. Veckan i Almedalen är så sanslöst intensiv att det tar en stund att landa. Det är lite som när man råpluggar inför en tenta - efteråt är man helt slut men det känns som man borde fortsätta plugga!

Jag har i alla fall sorterat upp materialet jag tagit med mig hem. Rapporter i en hög, rent informationsmaterial i en annan och så en hög med sådant jag tagit med hem till mina egna folkpartister här i Kumla. Böcker blev två högar - läsa för att det är intressant och ha för att slå upp fakta.

Sista dagen, lördagen, hade jag inga seminarium alls. Vi städade ur huset och strosade sedan runt på stan. Jag handlade lite till barnen och till mig och så fixade vi matsäck till båten. Det hade vi inte behövt för det var låååååånga dyningar hela vägen hem så mat var det sista jag ville ha. Jag letade mig upp på däck och satt i friska luften och bara andades. Var tydligen lite blek enligt sällskapet. Kan tro det! Å andra sidan var de glada över att jag inte tagit några åksjukepiller med tanke på hur jag blev av dem jag tog när vi skull hem från Bryssel. Jag kunde inte hålla mig vaken! Inte bra när man ska av och på flygplan... Å andra sidan stördes jag inte ett dugg av svensexan som var med planet, ett gäng grabbar som drev de andra till vansinne så något gott hade det med sig!

Sista kvällen i Visby gick jag nedanför kajen, vid havsbandet. Jag ville ha med mig en sten till dottern - jag skrev en saga till henne om stenar som är Stjärnljus som fallit till jorden och stelnat och om De Gamla Stenarna som kommer från urberget och vaggats av vågorna länge, länge och har massor att berätta. Hon har ännu livligare fantasi än jag och har lyssnat till stenarnas hemligheter och låtit det magiska stjärnljuset ta hand om hennes innersta önskningar under kvällen. Det var den bästa presenten.

Under promenaden stötte jag på en liten installation som någon gjort. Skönhet i små ting.




fredag 6 juli 2012

"Att avstå från att arbeta med rehabilitering är mänskligt tveksamt"

Almedalsveckan lider så sakteliga mot sitt slut för min del. Idag är sista heldagen för färjan hemåt lämnar Gotland vid tre i morgon. Jag har haft - och har fortfarande - så sanslöst roligt och önsnkar någonstans att det skulle fortsätta längre men å andra sidan är jag ganska slut som atist nu. Hjärnan är inte alls lika med längre.

Skiftande blandning av seminarium idag - liksom alla andra dagar. Dagen började klockan åtta med "När är det lönsamt? Ett samtal om socioekonomisk utvärdering" där min favoritnationalekonom Ingvar Nilsson medverkade. Han presenterade Tierpsprojektet - en del av samordningsförbundets verksamhet i Uppsala Län där man tagit sig en funderare kring ungdomsarbetslösheten. Man har uutgått från 60 långtidsarbetslösa unga med en mycket komplex och sammansatt bild och tittat på vad det kostar att inte hjälpa dem.

Det påminner mycket om det Trelleborg och Södertälje gör vilket ju inte är så kostigt då det är Ingvar Nilsson som gjort matematiken på samtliga ställen.

Ju färre som jobbar ju längre måste de som har jobb arbeta. Det är enkel matematik, något Reinfeltd försökte l'gga fram men fokus hamnade på siffran 75 istället för vad som är grundproblematiken. Produktionen går ner och människorna måste försörjas. Dessutom har de som står utanfön nästan alltid en problematik och ju längre någon finns i ett utanförskap dess mer accelererar det. Ett utanförskap kostar 270 000 per år, mycket mer än de 70 000 i försörjningsstöd kommunen räknar med. Man missar det runt om som är osynligt. En missbrukare snittar på ungefär 200 insatser. Säger man att denne missbrukare kostar 70 000 har man ingen helhetssyn - och vem klarar av att se 200 insatser! Måste dock följa på individnivå för att se de verkliga kostnaderna.

En sådan sak går inte att bygga på eldsjälar utan det måste finnas en struktur.

Invar Nilsson menar att skolan är den mest aktiva utstötningsfaktorn i vårt samhälle. Samtidigt - menar jag - är möjligheterna oändliga just tack vare skolan där vi de facto möter varenda unge. Det finns tidpunkter i ett barns uppväst då utanförsskapsaccelerationen går fortare och är tydligare. En sexåring som har svårt att sitta still är något att uppmärksamma, skiftet mellan mellanstadiet och högstadiet är eb svårt period för många liksom mellan högstadie och gymnasie samt gymnasiet och jobb/studera vidare.
Mellan 12 och 13% av en årskull faller ut efter gymnasiet. Varför levererar skolan 13 000 ungdomar varje år till ett utanförskap? Siffran får mig att hissna! Varför gör man inte mer för att lösa problemet?!

Ingvar Nilsson säger också att vi hela tiden måste tänka "Vad är priset om vi inte agerar?" Det blir en kortsiktig investeringspuckel i början men man ska tänka långsiktigt för att se potentiella långsiktiga rehabvinster.
Det här, påpekar han, är god ekonomisk hushållning, helt enligt kommunallagen kap 8.

Hur gör man då? Ja, idag är det ofta dålig balans mellan problem, mål och resurser. Vi vet inte alltid vad problemet är och vi vet inte hur mycket resurser som behövs. Vi vet heller inte alltid vad målet är.

Först behöver man definiera rätt problem som ska lösas. Många gånger tror vi att vi ska tillföra kompetens, vilja, lust och förmåga att lära. Det låter helt självklart i mina öron först att det är det vi ska göra. När man tänker på saken en stund så inser man att så inte är fallet. De här ungarna - de 60 man jobbar med i Tierp - är så långt utanför allting att de först måste förstå själva livssammanhanget. De behöver social utveckling, emetionell utveckling och sedan kompetensutveckling. Att förstå och acceptera meningen med livet.
Det här är inte lätt. Först behöver man lära känna för att bygga tillit. Tilliten bygger självkänsla. Självkänslan gör att det är lättare att lyckas och då har vi ett resultat.

Vi pratar ofta om att ha höga förväntningar. Jag ser det som självklart att möte elever med höga förväntningar. Här - säger Ingvar Nilsson - får man inte sikta mot stjärnorna i hopp om att nå trädtopparna för siktar man mot stjärnorna kommer man alltid att misslyckas och misslyckanden får inte ske när de gäller dessa unga! Små steg som alltid lyckas är nyckeln. Att sätta höga mål är inte bara att inte nå målen utan vi gör de här unga människorna till förlorare - igen.


Vi behöver driva strukturförädringsfrågor. Vi behöver hitta former som hanterar skolfrågorna i samband med sociala frågor. Tidig upptäckt - hur många gånger har jag inte hört förskollärare säga att de kan peka ut de barn som är i riskzonen? Jag har hört mödravården säga samma sak!

Att avstå från aktivt arbeta med att rehabilitera är mänskligt tveksamt!

Avslutar med ett citat från Ingvar Nilsson - ett svar på en kommentar från publiken som tyckte att det var knöligt att sammarbeta med arbetsförmedlingen; "Arbetsförmedlingen en av våra sista Stalinistiska strukturer!" Snacka om att det behövs en strukturförändring!

torsdag 5 juli 2012

Ideologi med Björklund

Så har Jan Björklund haft sina fyrtiofem minuter på Almedalens scen. Fyrtiofem minuter han använde väldigt väl!
Ett retoriskt mycket imponerande tal men också fyllt med innehåll. Att spotta ur sig floskler är inga problem men Björklund lyckades med att beröra flera viktiga områden utan att snuttifiera.

Jag noterade att lärarförbundert stod vid sidan av och kryssade för de delar de ville ha med i ett partiledartal och jag noterade också att de inte kryssade i rutan "en likvärdig skola". Jag tycker det är lite märkligt då poängen med att förstatliga skolan är just att den ska bli likvärdig över landet - något Björklund var väldigt tydlig med.

Vi - jag om min ständige vapendragare Anna - hade lyckats få platser precis bakom bänkraderna. Ja, vi lämnade Folkpartiets upptaktsmingel tidigt för att få bra platser - trots samlingen av kändisar - vilka jag i vanlig ordning inte kände igen. Patrik Sjöberg kände jag igen men Maria Akraka fick Anna peka ut och Lars Lejonborg - av alla människor! - höll jag på att gå rätt in i! Jag är världens sämste politiker på så sätt, jag känner aldrig igen folk..! Johan Pehrson, vår riksdagsman från Örebro, är fenomenal på att komma ihåg folk. Träffa honom idag och om två år kommer han fråga om dina barn, din mamma och hur det är med benet som skulle opereras. Sådan vill jag vara!

Bredvid oss stod en kamerakille och jag frågade lite oroligt om han bara skulle ha bilder eller om han tänkte ta upp ljud också. Ljud och bild, blev svaret. Attans, tänkte 8och sa) jag. Då gäller det ju att hålla tyst så inget kommer med! Särskilt om man skulle råka kläcka ur sig något mindre lämpligt. Jag började intervjua honom lite grand och det visade sig att han sysslar med ett konstprojekt där han filmar alla talen, klipper ihop dem och sedan ska visa dem i Malmö och Visby på konsttillställning, konstvecka kanske?? - utomhus dessutom. Jättekul projekt tycker jag, en intressant idé - men jag vill inte bidra med några ljud... Så jag höll ganska tyst under Björkis tal.

Idag fick vi ett tydligt tal. Ett tal om socialliberalism. Ett tal som var ideologiskt men ändå konkrekt. Jag är mycket nöjd med min partiledare och jag är stolt folpartist!

Efter talet var jag och Anna inbjudna till Liberala Kvinnors mingel - jag är en liberal kvinna men inte en Liberal Kvinna, varför kan vi ta en annan gång - vilket var väldigt trevligt. Kram av Birgitta Ohlsson till min stora förvåning men å andra sidan kanske hon också har dålig koll på folk och tror vi känner varandra bättre än vi gör. Vi har träffats flera gånger men jag hade aldrig vågat ge henne en kram! Bengt Westerberg kom fram och presenterade sig vilket jag tycker tyder på stor ödmjukhet från en stor man. Efter en stunds pratande gav sig jag och Anna hemåt och har tillbringat kvällen i soffan med räkor, brie och choklad - en avslappnad avslutning på en bra dag!

I morgon är det full rulle med nya seminarium. Jag ser fram emot "Hur ska lokalföreningarna och kommunerna komma närmare varandra?" och två seminarium om retorik. Ytterligare ett seminarium med Ingvar Nilsson blir det också - man kan tro jag stalkar karln! - om "Gatuvåldets ekonomi - en socioekonomisk analys". Det ser jag väldigt mycket fram emot. Kvällen erbjuder ett författarmöte - böcker!!

Föräldraallians och politisk satir

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen och jag har ett ganska rensat schema för att kunna droppa förbi själva Almedalen och Folkpartitältet lite då och då. Renast schema innebär också att jag hinner gå runt bland alla utställare och prata med intressegrupper, företag, lobbyister...

Roligast idag var Föräldraalliansen som stod i ett tält och berättade om sig själva och vad de vill. De vill helt enkelt ha en ökad samverkan mellan skola/lärare och föräldrar och det vill jag också - som förälder, som lärare och som politiker. Jag blev så peppad av samtalet att jag hämtade Anna, vår ordförande, så att hon också skulle få veta. Gå in på www.foraldraalliansen.nu eller leta upp dem på facebook för att få veta mer. De gör för övrigt en egen ranking över skolkommuner där SALSA är en del av utvärderingen och Kumla kommer på en föga hedrande 232 plats av 290 kommuner. Dessutom har vi tappat 44 placeringar sedan förra året. Hela listan här: http://www.foraldraalliansen.nu/filer/2011/Grundskoleindex2011.html

Veckans roligaste föreläsning har jag också hunnit med - Political Satire, mass media and the American Society. En analys av Jon Stewarts The Daily Show av Brian Dunphy som undervisar på Brooklyn College och det var hysteriskt roligt! Jag önskar att vi kunde ha ett program av samma kaliber i svensk Tv där båda sidorna - om man nu ska tala block - granskas. Det ska vara sant och det ska vara roligt - det är kraven på The Daily Show och det lever de upp till. Analysen av Brian Dunphy var klockren, träffsäker och träffsäker och vi var mycket stolta svenskar som fick beröm av honom efteråt för att vi skrattat på rätt ställen och därmed både hade humor och språkkunskaper.
Någon ansåg att "Vi har ju Parlamentet" men det är ju inte i därheten av TDS. Där sker ingen analys, inga träffsäkra bollar som skickas tillbaka på poltikerna utan det är ett rent humorprogram. TDS lyckas sätta folk på pottan genom att säga "Du sa så här förut - hur kan du säga så här nu?" och ställa dem till svars. Kanske är det enklare i USA där TV så tydligt tar ställning - TDS driver hårt med Fox - och där det är ännu tydligare höger-vänster. Lite har vi det på radio, P3s Tankesmedjan är på god väg. Mer sånt!

Kvällens stora event är givetvis Jan Björklunds tal och innan det träffas vi folkpartister för en liten "upptakt". Känns som det kan behövas med tanke på utspel från alla håll och kanter - LUF, Hamilton, Bonnie Bernström... Jag hoppas på att Björkis toppar förra årets fenomenala tal och fortsätter prata socialliberalism. Det har blivit mer och mer av den varan genom åren till min stora glädje.

Dagens Medias DJ-battle

Igår var jag på Almedalens stora jippo - Dagens Medias DJ-battle på Kallis. Endast föranmälda, very special, only nästan två tusen personer...

Först ut var Aftonbladets Jan Helin och Karin Magnusson mot Thomas Mattsson på Expressen och Gunilla Herlitz, Dagens Nyheter och ärligt talat, jag har inte en susning om vem som vann. Jag satt i en stor rosa soffa och pratade med två tjejer från Örebro rättighetscenter - läs om dem på http://www.rattighetscenter.se/index.php - och ett gäng från Deloitte. Från Deloitte-gänget bjöds det på vin och trots ihärdig nejtackande från min sida landade ett glas ändå framför mig - men å andra sidan var det inte svårt att skänka vidare. Trevligt hade vi alla fall!

När det var dags för Alliansen vs Oppositionen - egentligen M mot S eftersom det bara var Moderater och Socialdemokrater i DJ-båset/på scenen - stod jag däremot mitt i vimlet och dansade lite lagom försiktigt - ja, ni vet, gung i knäna, sjunger med i texten, lite vift med en arm i luften då och då. Eftersom vi var utomhus hade vi blivit tillsagda i ett mejl att ta med en tröja men oppositionell som jag är tog jag en jacka istället... Hade jag inte behövt å andra sidan, två tusen personer skapar en ganska massiv värme.

I DJ-båset möttealltså Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna och Mikael Damberg, gruppledare för Socialdemokraterna i Riksdagen, Catharina Elmsäter Svärd, infrastrukturminister Moderaterna och Tomas Tobé, ordförande Riksdagens utbildningsutskott, Moderaterna. Damberg rockade loss ordentligt och det gjorde Tobé och Elmsäter Svärd också och jag tror säkert de hade jättekul. De närmast scenen verkade i alla fall ha hur skoj som helst, ju längre bort man kom ju mer minskade entusiasmen. Emellanåt var det riktigt bra låtar. Jag vet inte riktigt hur de tänkte kring låtvalet - alla ska gilla någonting kanske? - men jag antar att det skulle vara roligt när M spelade "Staten och Kapitalet". Gjorde i och för sig S också och med tanke på att den skrevs på sjuttiotalet av Blå Tåget när S verkligen var Staten är det nästan ännu mer humor.

Vann gjorde S och jag kan tänka mig att det till viss del berodde på att M körde med pauser då alla skulle sjunga texten istället. Problemet var att flera trodde att det var slut då och började applådera...

Efter detta rafflade battle var det dags att flytta alla människor tvärs över gatan - vi var ju utomhus och tanken var väl att folk ville in i värmen - och då gav jag upp. Redan innan alla på Kallis gav sig iväg var kön lång och jag kände inte alls för att stå i kö. Jag gick hem till "vår" pub och hängde med övriga i huset en stund.

Var det roligt? Tja, musik, mycket folk, dansa lite - det är nästan alltid kul och jag hade roligt. Var det Världens-Viktigaste-Man-Får-Inte-Missa-Grej? Nej, men jag kommer säkert gå dit nästa år igen.

Själva poängen med eventet ligger dock lite bortom min fattningsförmåga. Är det för att visa upp att topppolitiker är helt vanliga, skojiga människor? Ja, Kent Persson kom ju upp på scenen och shakade loss liksom andra Moderater och Socialdemokrater. Är det för att på ett lekfullt sätt låta Opposition och Allians mötas i en tävling? Ja då borde ju alla - eller i alla fall fler - partier vara representerade. Jag tror att det skulle kunna vara riktigt kul och bra om låtlistorna var mer genomtänkta med mer politiska budskap i dem. Det finns massor med låtar som skulle kunna fungera, nu blir det mest ett blandband eller en låtlista på Spotify medan det står lite känt folk på scenen.